Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilken oförenlig motsats, om man jämför Runeberg med
en sådan skald som Atterbom! Hos den ene ett ömtåligt sinnes
flykt undan den omilda beröringen med verkligheten, hos
den andre en manlig andes kärlek till det vackra, som han
överallt finner i just denna levande verklighet med alla dess
kantigheter, all dess kärvhet! Runeberg påminner i det
avseendet mest om Erik Gustav Geijer. I motsats till så
sönderslitna andar som Tegnér och Atterbom blev Runeberg
liksom Geijer en sällsynt harmonisk natur, när han väl
övervunnit ungdomsårens kroppsliga svaghet. Och i ännu
högre grad än sin store själsfrände ägde Runeberg
jämviktens ovanskliga gåva.
Runeberg kände också själv sin väsensolikhet med både
Atterbom och Tegnér. Ja han rent av gjorde till en
livsuppgift att öppna ett fälttåg mot »Sveriges gällande
litteratur». Men därvid begick han i ungdomlig stridsiver den
orättvisan att förkasta all både nyromantisk och götisk
diktning. Blott Almquist var föremål för hans beundran.
Så var återigen en ny tid i antågande inom diktningens
värld. De båda riktningar, som själva en gång i sin unga krafts
dagar ej sparat på hugg mot en äldre litteratur, de blevo nu
i sin tur utdömda av en ny skalderiktning. Runeberg kunde
icke med vare sig nyromantikens frossande i känslor eller
göternas braskande med fornnordiska namn i sina kväden. En
sådan »yverboren» dräkt var i hans ögon blott ett värdelöst
påhäng, om man ej förstode att återge den fornnordiska andens
eget liv. Och det förmådde, sanningen att säga, ej många
av göterna. Framför allt angriper Runeberg dock Tegnérs
överflödande bildprakt, mot vilken han emellertid ofta är
högst orättvis. Han aktade icke för rov att parodiera Fritjofs
saga. Ring gjorde han till klockare och kantor, och Fritjof
omdanades till en försupen student. En och annan strof
är verkligen rolig, såsom parodin på när Fritjof kommer
till kung Ring och kastar av sin förklädnad:
»Och nu från gästens huvud föll fårskinnspälsen ner:
i stället för den gamle envar en yngling ser,
ej just alldeles nykter och icke heller full
men frodig till att påse som pärla uti gull.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
