Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rat och avvägt. Tegnér är kvick och epigrammatisk;
Runebergs plastiska sinne har ingen fästepunkt för kvickhetens
udd, och epigrammet mynnar gärna hos honom ut i en
avrundad sentens. Slutligen: det ljus, som strålar över Tegnérs
panna, är återskenet från ett bländande snilles flammor; det,
som lyser ur Runebergs sångmös ögon, sprides lugnt och stilla
från poesins klara, värmande låga. Den ene är ovedersägligen
större som geni och som tänkare, den andre är helare och
djupare som skald.»
»Runeberg har lyssnat till susningen i sitt hemlands mörka
skogar. Han har vandrat på dess ödsliga moar, han har
sett sommarsol och vinternatt spegla sig i dess tusen sjöar,
han har trätt in i bondens pörte, följt honom på jakten, i
fiskarbåten, i hans dagliga sysslor.» Så har han med sin
själs innersta fibrer växt fast vid detta land:
»O land, du tusen sjöars land,
där sång och trohet byggt,
där livets hav oss gett en strand,
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!»
»Än kommer dag, än är ej allt förbi»,
»Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust och nöd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
