Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska folket på Karl Johans tid - Vad utländska resenärer tyckte om Sverige och dess folk på Karl Johans tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När det gällde betalningen för skjutsen, visade man
i södra Sverige ett förtroende, som verkade riktigt rörande.
Aldrig begärde man pengarna i förväg, och när avgiften
vid nästa skjutshåll skulle utläggas, var det ofta till en
pojke, som inte visste, hur mycket han skulle ha, utan menade,
att de främmande herrarne skulle bara ge honom, vad de
tyckte — det blev nog riktigt. »Man har en stark känsla
av trygghet och ordning i detta land», säger vår resenär.
Den svenska gästfriheten hade nu inom de högre
samhällsklasserna antagit mera sympatiska former än på den tid,
då borgmästaren i Hedemora väckte Ogier och hans kamrater
för att nödga dem att stå upp och tömma bräddade
pokaler, eller då De la Tocnaye måste sätta i sig fyra frukostar
med tillhörande snapsar på samma förmiddag. De borgerliga
kalasen tedde sig dock ännu för den mycket bereste
franske skriftställaren professor Marmier i slutet av
1830-talet såsom »den fruktansvärdaste utväxt på
sällskapslivet», som han kände till. Vad här kunde konsumeras
av sockrade såser och av vin från Lübeck var något otroligt.
Glasens klang, gafflarnas slammer, knivarnas oförfärade
attacker på kötträtterna varade i fyra à fem timmar.
Därefter var en stunds vapenvila, och så började den
gastronomiska bataljen på aftonen igen. Innan man satte sig till
bords, drack var och en ett glas brännvin. Ibland satte
värden fram ett par stora punschbålar, som drogo med sig
en fruktansvärd mängd av skålar med långa haranger,
burna av starkt patos.
Men den högsta societeten gjorde verkligen skäl för
namnet »nordens fransmän», tyckte den riktige fransmannen.
»Av allt vad jag sett i främmande land», säger han, »är det
ingenting, som mer liknar en parisisk salong än en
adelssalong i Stockholm.» Men han saknade i Sveriges huvudstad
det litterära och artistiska inslag i det högre sällskapslivet,
som var utmärkande för exempelvis Köpenhamn och Berlin.
Den mycket bereste engelsmannen Rae Wilson, som
kom hit på sommaren 1824, ger vårt folk det ampla
erkännandet, att »svenskarnes artighet mot främlingar
överträffar nästan allt vad jag i den vägen sett bland andra
folk». Och då han konstaterar, att »i den svenska
folkkaraktären finns mycket, som är värt att beundra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
