Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska folket på Karl Johans tid - Vad utländska resenärer tyckte om Sverige och dess folk på Karl Johans tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterlikna»,[1] så märker man på tonfallet hos honom liksom hos andra
utlänningar, som kommo hit på besök under denna tid, att
uppfattningen av »hyperboréerna» allmänt börjar ändra sig.
De betraktas icke längre som etnografiska kuriositeter utan
rent av som ett slags europeiska kulturmänniskor. —
Hans landsmän Brooke och John Barrow j:r gjorde
samma iakttagelser. Den senare konstaterade, att det »icke
i något europeiskt land finns en vänligare, mera belevad
och gentlemannamässig människa än en väluppfostrad
svensk». T. o. m. den annars så sura tyska författarinnan
grevinnan Ida Hahn-Hahn, som hade oturen att
komma hit den kalla och regniga sommaren 1842, fann de
bildade svenskarne vänliga och angenäma att vara
tillsammans med.
Men riktigt gemytligt blir det svenska sällskapslivet
aldrig. Tysken Häring kom snart under fund med att
grunddraget i den svenska nationalkaraktären är allvar. Det
framträder i de melankoliska folkvisorna, i svenskarnes
historia, i deras sällskapsliv, där svensken i främsta rummet
lägger an på att hålla på sin värdighet. Han tycker icke om
att av en besökande bli överraskad i nattrock. Den
intagande franska älskvärdheten söker man här förgäves.
Svensken liknar fransmannen blott däri, att han icke gärna vill
bli föremål för löje. Självironi låter sig icke förena med hans
ömtåliga stolthet. Däri är han olik både de godmodiga
tyskarne och de humoristiska engelsmännen. Ju mer tysken
vistas bland svenskarne, ju tydligare blir det för honom,
att dessa sakna gemyt. De kunna vara artiga och smickra
men sällan värma, ty de sakna värme innerst inne. Allt
verkar kyligt i detta sköna land. Det påminner om en blomma
utan doft. Även för konsten saknas den nödiga värmen.
Ida Hahn-Hahn spanar fåfängt efter någon verklig
livsglädje hos detta folk. Det är, som om svenskarne icke hade
varken förmåga eller behov av att roa sig. Även när de äro
samlade i grupper, hålla de sig mest tysta. I Hagaparken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
