Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Jakt och fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnesupptecknare från Tjällmo socken. »Som barn hatade
jag dem som själva djävulens verktyg», säger han, »och
ansåg dem fulla av synd och ondska, sedan jag vid ett par
tillfällen varit vittne till att de jagat sina offer, ungdjur
och kor, ut i träsk eller kärr, där de fastnat, varefter
rovdjuren påbörjat sin hemska måltid, medan deras offer ännu
levde.»
I detta landskap fälldes år 1836 25 vargar och 15 lodjur.
År 1842 användes den mycket effektiva åtgärden att på
våren uppsöka rovdjurens hålor. Resultatet blev, att icke
mindre än 34 vargungar och en gammal varghona fångades.
Dessutom tog man samma år två vargar i varggropar och
fällde vid skallgång 7 vargar. Samma år dödades 15 lodjur.
Ännu år 1860 nedlades 10 vargar, men under vartdera åren
1863 och 1864 blott en. Det sistnämnda året synes den sista
vargen i Östergötland ha skjutits. Det sista lodjuret fick
sin kula år 1893. Rävar är det däremot ännu rätt gott om.
År 1913 dödades ej mindre än 1,146 stycken.
På Billingen i Västergötland hade vargen länge ett ostört
tillhåll, och därifrån anställde han ännu på 1820-talet
blodiga strövtåg »ända in på Skara portar». På vintern kunde
rovdjuren komma i flockar »som stora fårakullar». Ofta
hände det, att korna kommo hem med sönderrivna juver
och stora köttstycken bortslitna från sidorna. Fåren högg
»gråben», som vargen kallades, över nacken och sprang bort
med dem. — Men efter 1855 har ingen varg varit synlig på
Billingen.
I Bohuslän nedlades under de båda åren 1817 och 1818 ej
mindre än 9 björnar, 37 vargar, 1 kattlo och 6 vargloar.
Ännu i 1831 års landshövdingeberättelse klagas över
kreatursstockens minskning till följd av rovdjurens grasserande.
Efter denna tid är rovdjursstammen i avtagande, men ännu
i femårsberättelsen 1856—60 uppgives, att rovdjur dödat
36 hästar, 145 nötkreatur, 1,848 får m. m. Under
samma tid nedlades 29 vargar och 4 lodjur. Ännu så sent
som under femårsperioden 1861—65 dödades 11 vargar,
men därmed tycks detta rovdjur vara utrotat i landskapet.
På Dal kunde man i början av 1800-talet få se vargarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
