Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Jakt och fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma i flockar på tio stycken och mer, och »nattetid
hördes deras tjut och gnisslande». Ännu vid mitten av
1800-talet voro sex vargar fräcka nog att en natt ta en hund i
trädgården på Baldersnäs alldeles invid boningshuset.
Däremot hade björnar och lodjur då blivit sällsynta i den trakten.
År 1835 sköt den ryktbare björnjägaren Lloyd på samma
dag en björn, fyra lodjur och en gammal varg. År 1843
ägde den sista stora björnjakten i orten rum. Då fällde
Lloyd tre björnar. Sedan har man aldrig sett någon björn på Dal.
Henrik Lilljebjörn berättar, att ännu i början av
1800-talet voro vargarna mycket fruktade i Värmland. »Det
var flere exempel på att de under stark vinter anföllo
människor. Hundar togos ofta, t. o. m. där de stodo bundna vid
sin koja. Av finnarne togos ofta björnar i giller, och många
finnar voro skickliga björnskyttar. Lodjuret gjorde mycken
skada på boskapen, och man hörde allmogen ofta klaga över
’göpa’, såsom den kallar detta djur.» Rävjakten var den
mest indräktiga av alla. »Framför de flesta fårhus såg man
om höstarna en åtel, på gott skotthåll från den lilla glugg,
som för ändamålet var uthuggen i väggen», och bakom
vilken jägaren satt och lurade på mickel. »På de flesta
herrgårdar funnos rävgropar, där en stackars anka måste tjänstgöra
som lockmat, och rävsaxar begagnades ganska mycket av
dem som hade råd att bestå sig dessa kostsamma instrumenter.»
»Skogarnas konung» är numera av den överallt framträngande
civilisationen och genom ett hänsynslöst utrotningskrig
tillbakaträngd till skogarna närmast fjällen. I de norrländska
skogarna söder om Lappland finns nu knappt mera än ett
tjugutal kvar av detta imponerande storvilt, som av Karl
XII en gång jagades i Upplands och Södermanlands skogar,
som ett gott stycke fram på 1800-talet årligen sköts i
Västergötland och Bohuslän, och som ännu för 60 år sedan
levde i Värmlands storskogar. I Jämtland och Härjedalen
skötos för femtio år sedan ett trettiotal björnar om året,
men under hela årtiondet omkring sekelskiftet kunde
jägaren där ej komma åt mer än i medeltal fem stycken
årligen — trots en allt intensivare förföljelse. I Lappland, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
