Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Nya samfärdsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnumstigt, att det var dårskap att lägga ut skenor på
marken. Hur skulle man väl kunna skydda dem mot stölder
från de kringboende, »vilka icke lära uraktlåta tillfället att
där hämta sitt järnbehov»! Och bland den stora allmänheten
rådde här, liksom utomlands, en riktig skräck för
»eldvagnarna», vilka man hade hört skulle fara fram som
drakar och kometer och skulle skrämma livet ur både folk och fä.
De stackars gästgivarne och forbönderna skulle naturligtvis
bli berövade sitt levebröd och komma på fattighuset!
Varför skulle vi svenskar för resten apa efter andra
nationer och »följa utlänningens kapriser»? frågade en av »de
enfaldige» i bondeståndet. Nej vi borde sannerligen »bedja
Gud bevara oss för att träda i dessa nyhetsmakares
fotspår» och i stället underhålla och förbättra de vägar, vi
redan hade. Dem kunde vi gott vara nöjda med, »ty om
det ock går sakta på landsvägen, så går det åtminstone
säkert», sade en trygg skåning. Och en smålänning instämde
och tyckte det var otillständigt, att »svenska folket skulle
skuldsätta sig hos främmande nationer för att få åka fort».
Man fick också höra den invändningen mot järnvägarna,
att de skulle locka folk att ge sig ut på bad- och lustresor
och alltså bli en svår frestelse för ett så nöjeslystet folk
som det svenska. »Ett litet skådespel i Stockholm, en ny
sångerska av europeiskt rykte, en stor statsceremoni skulle
sannolikt draga dit en ofantlig massa resande. Man skulle
någon gång få se hela Uppsala störta sig på Stockholm.
Det kan dock», menade den högre moralens väktare, »ej
vara svenska statens plikt, såsom det var de romerska
kejsarnes, att se till, att folket får roa sig!»
Då statsutskottet år 1848 tillstyrkte anslag till den första
järnvägslinjen i vårt land, reserverade sig Rääf under
förklaring, att ångkraften förslappar både kroppens och
själens förmögenheter och därigenom gör människorna
olyckliga: »Låtom oss betrakta de seglande fartyg!» utropade han.
»Vilken beslutsamhet i omdömet, vilken raskhet och kraft i
utförandet inplanteras ej hos deras besättning! Däremot
på ett paddlande[1] fartyg: vilken uselhet! En eller par
halvstekta gryteldare!» I maskinerna ser Rääf dödsfiender
till mänsklighetens lycka, framför allt till arbetarnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
