Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Studentskandinavismens och patriotismens banérförare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall ha ljus och lack in. Bär in till honom, du Eklund!’ ...
’Munthe lär vara sjuk, hör jag.’
När han kommer upp om förmiddagarna, låter han nu i
sin ordning den extraordinarie vaktmästaren hjälpa honom av
med överrocken, liksom han själv för trettio år sedan hjälpte
sina höga förmän.
Mot de yngre tjänstemännen är han gemenligen barsk,
och det händer icke sällan, att han på eget bevåg tittar in i
kansliet och frågar med en halvvresig ton: ’Ha herrarne inga
expeditioner färdiga ännu?’ ’Är det inga brev ännu att
skicka av?’
’Det är ju fan!’ — säger han till ett par gubbar, med
vilka han sitter på en källare och röker sin pipa vid ett glas
öl — ’det är ju fan, att protokollet över den och den
saken går till närmare hundra ark? Vi ha kollationerat det i
dag och i går.’
Det är om honom, man har den bekanta historien, hur
han satt och sov i herr ordförandens stol och, när presidenten
oförmodat infann sig för att taga den i besittning, bad om
ursäkt med följande naiva ord: ’Ack min gud! här sitter jag
och sover i herr presidentens ställe!’»
I ett annat roligt kåseri presenterar Orvar Odd för oss
såsom »en sällskapsman» en herr X, som gör sin lycka
genom sina mångsidiga sällskapstalanger, men också en
annan herr X, som gör sin — genom att vara fullkomligt
renons därpå. Ty det oaktat åtnjuter han på något
oförklarligt sätt anseende som fulländad sällskapsman.
»Man stöter på honom vid middagsbordet: ’Bästa herr X.,
låt oss få en skål! Vi ha här ont om talare; Ni är mannen.’
Men herr X. ursäktar sig. Gudbevars, i ett så stort och
aktningsvärt sällskap, skulle han, han ensam, våga upplåta
sin mun? Tilltror man honom då ett dylikt étourderie[1]? ...
’Där är ju herr kgl. hovpredikanten! Där är herr krigsrådet!
Där är herr överauditören!’
Man ber honom slå sig ner vid pianot och sjunga en
romans.
Men herr X. ursakar sig. Gudbevars, där är ju fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
