- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
572

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Studentskandinavismens och patriotismens banérförare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I juvenalernas festglada och sorglösa lag föddes de första
av hans odödliga »Gluntar[1]», dessa i sitt slag enastående
dramatiska sånger, där 1840-talets Uppsalastudent
förevigats liksom den gustavianska tidens Stockholmstyper i
Bellmans odödliga sånger. Och även sedan Wennerberg
blivit välbeställd lektor i Skara, fortsatte han att ur sitt
ungdomsminnes skattkamrar skapa nya gluntsånger. Glunten
är typen för en älskvärd, godmodig överliggare, som
äntligen efter sju sorger och åtta bedrövelser tar sin kameral,
om än med mycket skrala betyg. Hans vän »magistern»
får då och då tjänstgöra som sin sorglöse dryckesbroders
tröstare, när livsledan och världssmärtan följa i den alltför
uppsluppna glädjens spår och tränga in även i gluntarnes
dagdrivarvärld och vemodet vill kväva rösten hos sångaren.
Men även magistern får sin stund av melankoli:

»Ack, vad vårt liv är eländigt!
Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
som ej börjas med ståt
och så ändas med gråt?
Nämn en sällhet, som varar beständigt!»


Magistern är ensam, då han faller i denna svårmodsstämning,
ty glunten har förvånat världen med att äntligen taga
kameralen och har just lämnat Uppsala. Examenssexan
på Eklundshov hade slutat med att glunten i ljuvlig
stämning dåsade bort i gräset. Då sjöng magistern de härliga
stroferna

»O, hur stilla solen sjunker ned vid Rickombergas lunder!
        Kom och lägg dig här i gräset! Tyst, jag hör det gro.
Du är trött av dagens strider. Här är bäddat, tag en blunder!
        Se, kring sängen små blåklockor ringa dig i ro.
En gång ... efter större strider ... får du vila här inunder,
        men då ringa andra klockor, Glunten, vill du tro?
Ah, han sover. — Lätt förgätna äro livets bästa stunder,
        när vår ande vinkas dit där ljusa drömmar bo.»
                        (Magistern börjar även bli tung. Allt är tyst en stund.)




[1] Själva ordet »glunt» är ett uppländskt dialektord, liktydigt med
»pojke». Det användes om basen Otto Beronius, som brukade sjunga en
uppländsk bondvisa, som började:


»Inte vet ja’ va’ hä’ ä’ sum fallerar
gamle glunten, Mitkel vår . . .»


Sedan blev det han, som sjöng »Gluntens» parti.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0574.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free