Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskap; men ville de ha motion, så kunde de få det genom
att ställa sig bakom en stol, hålla i ryggstödet och hoppa upp
och ned 200 gånger! Fredrika prövade en stund den nyttiga
gymnastiken, men sedan brast hon i gråt. Den på en gång
livliga och tafatta flickan kunde aldrig vara sin mor till lags.
Inför en så behagfull och värdig dam som fru Bremer var
det oförlåtligt redan att vara ful — ja egentligen var det ju
det värsta av allt. Kom så därtill en rad andra orsaker till
anmärkningar mot lilla Fredrika: »illa gick hon, illa stod hon,
illa neg hon, illa satt hon, illa klädde hon sig och förorsakade
därigenom mången plåga åt sin för allt obehag finkänsliga
mor» — så karakteriserade Fredrika Bremer en gång i sin
bok »Hemmet» flickan Petrea, d. v. s. sig själv. Till råga
på allt hade Fredrika en utpräglad motvilja för kvinnligt
handarbete. »Hon vände upp och ned eller avigt allt vad
hon skulle sy och tappade beständigt maskor, när hon skulle
lära att sticka.» Däremot var hon road av att spela och
ännu mer av att teckna. Tidigt började hon också skriva vers
eller rättare sagt »oprosa», såsom hon kallade det vid
mognare ålder.
Att modern i grund och botten var en god och ädelmodig
kvinna, som »vedergällde ont med gott», det gick först vid
mognare ålder upp för dottern, när hon lärde sig skilja
ytan från kärnan. Då förstod Fredrika, att moderns fel som
uppfostrare berodde på att hon var insnörd i sin tids
fördomar. Men nu gick den stackars lilla Fredrika där och kände
sig bara djupt olycklig. Aldrig fick hon en smekning eller
ens ett erkännande ord av far eller mor. Hon var, som hon
senare säger, »utestängd från barndomens Eden». Och den
uppfostran, hemmet gav, »var av den vanliga arten», skriver
hon själv, »som gav ytliga talanger, ytliga kunskaper,
moraliska sentenser i huvudet och fåfänga i hjärtat». Hon
började sörja över att hon var flicka. »Att bli någonting för
Sverige, därom bad jag med brinnande iver i mitt trettonde
år», skrev hon sedermera en gång. År 1813, då svenska
armén fördes över till Tyskland, var Södermanlands regemente
inkvarterat på Årsta. Luften var mättad med krigsstämning,
och den tolvåriga flickan gick där och brann av lust att också
gå ut i kriget mot förtryckaren. Hon gjorde upp de vildaste
planer att under förklädnad komma med och vinna ära och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
