Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes stora näsa, som i värme »illuminerade sig» och blev
»snart sagt dubbelt större». Förgäves hade hon som barn
försökt modellera om den för att behaga sin kritiska mor.
Återigen suckar hon över att ej vara karl. Men när så en
ung löjtnant visar henne vänlighet, börjar hon hoppas och
drömma om att bli firad och uppvaktad av en friare. »Och
plötsligt förvandlas hon till en verklig kokett, som gör alla
möjliga bemödanden att fängsla sitt föremål.» Men då ådrar
hon sig bara åtlöje. Och när hon kommer hem, gråter hon
natt efter natt över sitt olyckliga öde.
Med tiden blev det dock något bättre, när valpaktigheten
gått ur henne och hennes goda huvud började komma till sin
rätt även i sällskapslivet. Och år 1821 inträffade ett avbrott
i hennes enformiga liv, som hon mycket gladde sig åt: hon
skulle tillsammans med föräldrar och syskon få göra en
utländsk resa. Nu lekte hela världen för henne, och hon såg
allt i »granna färger».
I familjens två stora fyrspända täckvagnar färdades herrn
och frun och sex barn med betjänt genom Tyskland, Schweiz,
Frankrike och Nederländerna. Och nog var där förfärligt
mycket intressant att se. Men allt skulle ses genom
täckvagnens fönster eller »en famille». Och hela tiden gjorde
familjefadern genom sitt despotiska pedanteri det mesta
möjliga för att förstöra nöjet. Vid den minsta rubbning i den
uppgjorda resplanen kom han i dåligt lynne, och då satt lilla
Fredrika och darrade vid hans »gruveliga gräl» med formännen.
»Ack!» utbrister hon i sin dagbok, »ett felas mig, och det kan
inte hjälpas — frihet.» Och hon önskar återigen, att hon vore
man för att en gång kunna få »rätt innerligt njuta av livet».
Hur ofta störde ej fadern genom sin trånga syn på tillvaron
och sin oresonlighet hennes natursvärmeri, när allting var
som mest romantiskt — och som mest rousseauanskt,
förstås, i tidens stil. En av de första resdagarna köra de
på vägen från Stralsund till Rostock vilse i en oländig
skogstrakt, kallad »Die heilige Wüste». Men plötsligt få de
se ett ljus glimma mellan de höga ekarna och tallarna. »Det
matta ljuset kom ifrån en liten enslig koja, som låg i skogen.
Säkert bodde där någon intressant skönhet, som, förföljd av
en orättvis värld, där dragit sig undan flärden och bekymren
för att under tysta nätter offra ensliga tårar vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
