Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Böklin själv hade under umgänget och tankeutbytet med
den själsfina kvinnan gripits av känslor, som voro varmare
än vänskapens, och han hoppades få förena sitt öde med
hennes för hela livet. Men hon hade nu hunnit göra sig känd
som författarinna och i författarskapet funnit sin livsuppgift.
Hon ville, anförtror hon Böklin i ett brev 1832, bli en
»författarinna, till vilkens skrifter var och en sorgbunden, modfälld
och bekymrad (särdeles var och en lidande av mitt eget kön)
skulle kunna gå, viss om att i dem finna ett ord till
upprättelse, till tröst eller muntran. Jag har så djupt förstått
lidandet, jag känner så varmt — visst måste jag kunna säga
månget ord, som måste gå till hjärtat och göra det gott; och
då det blir ljust i mig, så bör jag kunna låta samma ljus
levande uppgå för andra.» Det var ett av skälen till att hon
sade nej, då Böklin anhöll om hennes hand. »Ingen känner
bättre än jag», skrev hon, »huru hög och skön är ’kvinnans egna
bestämmelse i livet att vårda penaterna och Vestas husliga
eld’; och då jag frångår den, vet jag väl allt vad jag försakar.
Ändå känner jag, att jag bör göra det. Jag vet alltför väl,
huru litet en verkligt duglig och god husmoder och en
grubblande och funderande författarinna stå att förena. En av
dem måste vika.» Men naturligtvis skulle en sådan synpunkt
ha vägt fjäderlätt för Fredrika Bremer, om hon verkligen
varit kär i Böklin. Det var hon icke. Många år senare skrev
hon i sin dagbok de klargörande orden: »Där jag älskade,
älskades jag icke igen, och där jag blev älskad i kärlek, kunde
jag icke svara med samma känsla.» Därför valde hon »den
grubblande och funderande författarinnans livsuppgift». Men
när funderingarna över livets gåtor, när grubblet över
tillvarons mening hotade att spränga hennes hjärna och driva
henne till förtvivlan igen, hur outsägligt längtade hon ej då
bort ifrån allt detta grubbel till en uppgift i verklighetens
påtagliga värld, till vardagslivets stilla lycka i en krets av
make och barn! Det var i en sådan stund, som hennes
hämmade känsloliv bröt ut i detta nödrop i en anteckning från
1835: »Jag vill kyssa en man, anima ett barn, sköta ett
hushåll, göra lyckliga och ej tänka utom för dem och för att
prisa Gud.» Någon »född vestal», som en minnestecknare
vill göra henne till, får man inte intryck av att hon varit.
Läs t. ex. hennes öppenhjärtiga bekännelse i ett brev till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
