Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett därav, men i prästgården, där han släpper lös sin natur och
sina ovanor, där spottar han till höger och vänster på
fruntimmerna, stjälper över sig och andra både våta och torra
ting, som komma i hans händer eller i hans väg, med ett ord,
gör en sådan otrevnad i huset, att de som högst njuta av
hans snille draga andan lättare, när de förlora hans person,
nämligen när han reser bort. Emellertid vet jag, att han,
oaktat detta, väckt två stora passioner. Det är hederligt
tycker jag, så för honom, som för fruntimmerna, som så kunna
förbise de yttre bristerna för den inre skönheten.»
Både Fredrika Bremer och Böklin blevo djupt skakade av
den kris, de fingo genomgå i och med hennes beslut att välja
författarbanan. Hon blev nervös och plågades av att vara
tillsammans med människor. De blott störde henne. Hon
undflydde dem som pesten, hur mycket hon än älskade dem,
och hur innerligt hon än önskade att kunna göra dem gott.
Hon kände en ständigt gnagande oro, som kom henne att
vantrivas i sällskapslivet. Denna »hare i hjärtgropen»
talar hon om i episoden »Den olycklige» i sin bok »Nina».
Men liksom Fredrikas »olycklige» fann författarinnan själv
sin räddning i ett ensligt liv med naturen och med böcker.
Och när hon genom Böklins brev får visshet om att
vänskapen emellan dem alltjämt består, så har hon också
själv övervunnit den svåra själskrisen. Denna vänskap
utvecklade sig därefter på ett allt vackrare sätt. Och i detta
vänskapsförbund intogs också den duktiga kvinna, som
senare blev Böklins hustru. När han blivit välbeställd
kyrkoherde i Köpinge nära Kristianstad, inredde han på
prästgården efter hustruns förslag ett särskilt rum, som skulle
heta Fredrikas. Där bodde hon, när hon kom och hälsade
på. Och aldrig upphörde hon att prisa Försynen för att hon
fått en sådan vän som Böklin. »Jag vet, hur det skall kännas
i himmelen! Det skall kännas så ljuvt och fritt, som det blev
i mitt hjärta efter läsningen av ditt senaste brev. Och huru
ofta har icke du väckt detta liv i min själ! Tack! innerligen
tack!» skriver hon t. ex. år 1841.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
