Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång velat sätta bo i mitt bröst och förgifta hela dess värld;
men jag har mycket kämpat och mycket bedit och redligt
bjudit till — och med Guds nåd har det lyckats mig att
övervinna den lede. Kommer han nu, så är det på korta besök,
och de frestelser, den väcker, förbrännas som halmstrå i
glöden av Försonarens kärlek. Men du kan knappt tro, hur
rädd jag är att låta honom få någon rot, någon luft! Jag vet,
hur lätt han därav växer, och hur den uttränger all sinnets
friskhet och frid.»
Vid samma tid skriver hon till sin vän Malla Silfverstolpe:
»Jag har först blivit lycklig sen jag sökte kärleken och
sällheten ej mer i någon mänskas bröst utan vid — förbarmarens
fötter. Sedan har det blivit lugnt och fullt. Och nu ser
jag, så lugn, ja ibland ej utan en viss glädje, skrynklorna
lägra sig kring mina ögon och kinderna förlora sin rundning
och — åldern nalkas med synbara steg. Men förlåt, Malla,
att jag så där liksom skryter! Ack! fast jag har större lugn,
kanske är du den vida rikare av oss. Ty du har det ungdomsvarma
hjärtat och sinnet, de livliga känslorna, ja så mycket,
som väl gör ont, men som dock ger anden vingar, som hindrar
livet att stelna. Kärlek, lidande! — det finnes stunder, då
de synas mig livets ädlaste gåvor.» — »Jag skulle», säger hon
i ett senare brev, »kunna sörja över min likgiltighet, min lugna
lycka, om jag icke visste och kände, att min själ jämt ligger
på knä för någon, vars fötter det vore min lycksalighet att
få kyssa, få bada med tårar. Men de beträda ej mera jorden,
och det vållar en längtan, en hemlig otillfredsställd trånad —
den är kanske det bästa av mitt liv.»
Det finns i ett brev från Fredrika Bremer till Böklin på
försommaren 1836 en liten förtjusande vackert berättad
episod, som skulle kunna sägas symbolisera hela hennes egen
utvecklingshistoria. Hon talar om, att hon under
vintermånaderna på gården Tomb i Norge, där hon gästade en god
vän, haft en puppa liggande i sitt fönster i väntan på att
vårens första solstrålar skulle väcka larven till nytt liv. En
dag bröt också det lilla djuret sitt hölje och gjorde ett första
osäkert försök att lyfta vingarna. Med spänt intresse följde
Fredrika Bremer och hennes väninna, hur fjärilns vingar
växte. Så kom »en sommarafton så skön, lugn och mild,
som man kan tänka sig den; hägg och syren doftade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
