Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Nykterhetsrörelsen och Peter Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart skulle vandra till stupstocken. Den unge gymnasisten
greps av medlidande och skaffade sig tillstånd att få besöka
den olycklige fången. Han hörde skildringen av två unga
makars lycka, han hörde ock, huru denna för alltid krossats
genom mannens förfärliga missgärning. Så starkt grep denna
bild ur livet den unge Wieselgren, att dryckenskapen
förbannelse alltid stod levande för honom.
Vid denna tid grundade den unge gymnasisten vad man
skulle kunna kalla Sveriges första nykterhetsförening. Med
fem kamrater ingick han ett förbund att avstå från »allt
bruk av spirituösa drycker». Det fordrades mod att stå för
sin övertygelse i en kamratkrets, där kortspel och dryckjom
hörde till vanorna. Men mod, ja oförvägenhet låg i Peter
Wieselgrens natur. Som pojke hade han haft sin lust i
våghalsiga företag. Att gunga i de högsta furutopparna med
risk att bryta nacken, att ge sig ut på långa strövtåg med
utsikt att råka vilse, sådant var i Peter Wieselgrens smak.
Livet var och blev för honom ett käckt äventyr. Nu hade
han funnit en lockande uppgift att sätta in sin kraft på,
en uppgift tillräcklig för ett helt mänskoliv: han skulle arbeta
på att rädda ett folk, som höll på att gå under.
Ynglingen blev student, filosofie doktor och
universitetslärare i Lund samt mottog år 1833 kallelse till befattningen
som kyrkoherde i Västerstads pastorat i Skåne. Hans
företrädare därstädes hade dött vid 92 års ålder, och den
ålderdomsskröplige själasörjaren hade varit alldeles oförmögen
att handha församlingsvården.
Den söndag, då den nye kyrkoherden höll sin inträdespredikan,
stod kyrkan nästan tom — klockaren låg drucken och
sov i sakristian. Bönderna voro fattiga, okunniga och
försupna, skolor funnos icke, sedefördärvet var fruktansvärt
och brotten många. Jordbruket låg i lägervall, men överallt
omhuldades dess »binäring» brännvinsbränningen.
Den måttligaste mannen i två byar av Västerstads
församling berättade för Wieselgren, att han dagligen drack
minst ett halvt stop[1] brännvin.
Här grep den unge kyrkoherden in »med Elias’ anda och
kraft», såsom en av hans samtida uttryckte sig. Han verkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
