Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV som konung och människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kärt var honom också Ulriksdal, där han levde ett härligt
friluftsliv med båtfärder på Edsviken, lycklig i känslan av att
vara »fri från krona tung», såsom han yttrar i en dagbok.
Officiella uppvaktningar plågade honom oerhört, isynnerhet
om det kom långa tal därtill. Nu fanns i en mindre stad
en borgmästare, som folkhumorn av någon anledning döpt
till Greta. En gång, när Karl XV for igenom samhället, måste
han uthärda en uppvaktning efter alla konstens regler med
ett långt, krystat hälsningstal av borgmästaren. Kungen stod
bredvid sin vagn och hörde på med förströdd min. Det
andäktigt lyssnande samhället väntade sig några nådiga ord
till svar. Men ögonblickligen som pinan var överstånden,
hoppade allerhögstdensamme upp i vagnen, och glatt
vinkande med handen tackade han den beskäftige borgmästaren
med orden: »Adjö med dig, Lotta!» Majestätet hade hört
det »riktiga» öknamnet men glömt bort det. Från den
stunden fick emellertid borgmästaren heta Lotta i stället.
En annan gång avbröt han en borgmästare, som aldrig ville
sluta sitt underdåniga hyllningstal, med orden: »Tyst nu,
så ska du få Vasen!»
Bland ämbetsmän, som råkade ut för Karl XV:s frispråkighet,
var även en mycket aktningsvärd men strängt formalistisk
kyrkoherde i Vänersborg, som vunnit en viss ryktbarhet
genom sin vägran att jordfästa en avliden gammal kvinna
på grund av något mankemang i papperen. Den stackars
gumman fick således stå obegravd både länge och väl, vilket
väckte ett pinsamt uppseende över hela landet. Följande år
reste kung Karl genom Vänersborg, och landshövdingen
samlade efter gammal sed stadens märkesmän till uppvaktning
för majestätet. Presentationen fortgick i behörig
ordning, och kungen hade efter sin vana ett gott ord för var
och en. Till sist kom turen till stadens kyrkoherde, som
nalkades med en djup bugning. »Jaså, är det du, X», sade
kungen. »Nå, har du begravt käringen än?» Vad prästmannen
svarade har ej bevarats i hävdeböckerna, men det lär ha
varit rätt svårt för de övriga uppvaktande att behålla sin
högtidliga uppsyn.
Vid något officiellt tillfälle skall norske statsministern
Sibbern av konungen ha begärt att på grund av högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
