- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923 /
136

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV som konung och människa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Karl var en sådan kung, som soldaten följer in i bleka
döden. Ingen kunde som han sätta fart i sina gossar, men
ingen sörjde heller mera omtänksamt för deras välbefinnande.
Kung Karl var med sina soldater, och ej blott i spetsen för
dem; däri låg hemligheten av hans makt över dem. Aldrig
gav han efter på disciplinens krav, men på samma gång
inskärpte han hos sina officerare, att kärleken är lydnadens
grundval. Se i soldaten människan, och känn och tänk för
honom!» var ett av de råd, han gav truppbefälet. Alltsedan
Karl XII:s dagar har ingen svensk konung varit så dyrkad
av sina soldater som Karl XV. De tyckte om hans
frispråkighet, och så lät han dem också själva tala fritt ur
hjärtat i hans närvaro. Under Krimkriget kom en gång en
fransk överste hit på besök, och kronprinsen förde honom
med sig till övningarna på Bonarps hed i Skåne. Den livlige
fransmannen var över sig förtjust över den pli, som det var
på de ståtliga indelta soldaterna. »Men ett har jag att
anmärka», sade han. »De äro alldeles för långsamma i sina
rörelser. Medan de ge en bajonettstöt, hinner en av våra
zuaver med tjugu.» Prinsen framförde fransmannens ord till
truppen. Men då steg en gråskäggig korpral ur ledet och
anhöll att få säga ett ord. Han fick lov att tala och sade:
»Ja men se vi behöver bara stöta en gång, vi.»

Men kungens folkliga sätt att ta männen i ledet sågs inte
med blida ögon av en hel del strama officerare, särskilt inte
hans benägenhet för att själv brottas med starka karlar;
och allra minst gillades det, när han tog ut en lång rad att
brottas två och två utan hänsyn till rang, löjtnanter och
kaptener med menige. »Sådant samt mer dylikt frestade
ganska mycket på en del strama grevar och baroner»,
berättade en gång en gammal f. d. korpral vid Svea garde.[1]



[1] En gång, när danske kungen Fredrik VII var och hälsade på sin
vän Karl XV i Skåne, hölls det stort fältläger, och på kvällen roade
sig kung Karl efter sin vana med brottningar. Då föll det honom
plötsligt in att pröva sina krafter på en av kung Fredriks
kammarherrar, Frits Blücher, som också brukade tycka om att visa sina
ovanliga kroppskrafter.

Men den här gången hade Blücher ingen lust att ta livtag. Då
gjorde kungen det i alla fall, så att Blücher blev tvungen att försvara
sig. Flere gånger lyfte han kungen i vädret men aldrig häftigare, än
att Hans Maj:t kunde komma ned på fötterna igen. Men Karl ville
aldrig sluta, och till sist kände Blücher, att han började bli trött.
För att äntligen få ett slut på leken samlade han då sina krafter,
lyfte kungen högt upp och lade honom raklång på marken.

Som en blixt var kung Karl på benen igen. Nu hade hans
sydländska blod kommit i svallning. Han slängde av sig mössan och
bröt ut: »Nu för djävulen, nu skall det bli allvar av!»

Blücher stod med blottat huvud och vägrade att återuppta kampen.

Då vänder sig kungen till sina soldater, som stå postade runt
omkring: »Är det ingen av er, gossar, som kan rå på dansken?»

De flestas ögon riktas mot en stor och kraftig gestalt, som står
med uppkavlade skjortärmar. Det är smeden på platsen. »Kom hit!»
ropar kungen, »och låt mig se, vad du duger till!»

Men Blüchers självbehärskning sviker honom icke i detta kritiska
ögonblick. Med imponerande värdighet går han smeden in på livet
och säger: »Är det du, som påstår, att du är starkare än din kung?
Pröva på, om du kan böja min arm!» Och med dessa ord sträckte
han fram armen mot smeden, som förgäves försökte böja den. »Sträck
nu du fram din arm!» säger Blücher. Därpå ger han smeden en stöt
i armbågsleden, så att han vacklar av det våldsamma slaget, och i
samma ögonblick sätter han — mindre ridderligt — krokben för
mannen, så att han tumlar baklänges i gräset. Dä vänder sig Blücher
till de kringstående, sägande: »Tro nu inte vidare på vad den karlen
påstår! Han ville inbilla er, att han var starkare än er kung, men
det är ingen av er!»

Kung Karl hade nu hunnit bli lugn, och för att visa Blücher, att
han inte längre hyste något groll emot honom, spände han av sig
sitt gehäng med sabel och bad Blücher mottaga dem som minne av
honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 25 10:55:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free