Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV som konung och människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl var en sådan kung, som soldaten följer in i bleka
döden. Ingen kunde som han sätta fart i sina gossar, men
ingen sörjde heller mera omtänksamt för deras välbefinnande.
Kung Karl var med sina soldater, och ej blott i spetsen för
dem; däri låg hemligheten av hans makt över dem. Aldrig
gav han efter på disciplinens krav, men på samma gång
inskärpte han hos sina officerare, att kärleken är lydnadens
grundval. Se i soldaten människan, och känn och tänk för
honom!» var ett av de råd, han gav truppbefälet. Alltsedan
Karl XII:s dagar har ingen svensk konung varit så dyrkad
av sina soldater som Karl XV. De tyckte om hans
frispråkighet, och så lät han dem också själva tala fritt ur
hjärtat i hans närvaro. Under Krimkriget kom en gång en
fransk överste hit på besök, och kronprinsen förde honom
med sig till övningarna på Bonarps hed i Skåne. Den livlige
fransmannen var över sig förtjust över den pli, som det var
på de ståtliga indelta soldaterna. »Men ett har jag att
anmärka», sade han. »De äro alldeles för långsamma i sina
rörelser. Medan de ge en bajonettstöt, hinner en av våra
zuaver med tjugu.» Prinsen framförde fransmannens ord till
truppen. Men då steg en gråskäggig korpral ur ledet och
anhöll att få säga ett ord. Han fick lov att tala och sade:
»Ja men se vi behöver bara stöta en gång, vi.»
Men kungens folkliga sätt att ta männen i ledet sågs inte
med blida ögon av en hel del strama officerare, särskilt inte
hans benägenhet för att själv brottas med starka karlar;
och allra minst gillades det, när han tog ut en lång rad att
brottas två och två utan hänsyn till rang, löjtnanter och
kaptener med menige. »Sådant samt mer dylikt frestade
ganska mycket på en del strama grevar och baroner»,
berättade en gång en gammal f. d. korpral vid Svea garde.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
