Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Reformarbetet från Oskar I:s tid fortsättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hem. Men då reste sig kung Karl i vagnen och sade med en
stämma, som ljöd ut över hela torget: »Så länge jag är kung,
skall ingen svensk man göra slavarbete för min skull.» —
D. v. s. så går kungens ord igen i den vanliga,
blomstersmyckade traditionen. Men Dardel, som var närvarande vid
tillfället, berättar, att Hans Maj:t inte alls visade sig förtjust
över situationen, utan först »med vredgad stämma begärde
sina hästar» men fick hurrarop och kungssången till svar.
Först när sången tystnat, kunde han göra sig hörd och
yttrade då »med mildare röst: ’Jag tackar er, mina vänner,
men jag vill icke lägga selar på mina undersåtar. För genast
fram hästarna!’»
Alla människor voro gripna av ett sällhetsrus, vars orsaker
mången nog ej riktigt förstod. Men alla kände instinktivt
med sig, att efter lång och svår strid en stor seger var vunnen
till ära och lycka för gamla Sverige. Man såg militären och
daglönaren omfamna varandra i segerfröjd. Våldsammast var
trängseln kring operakällaren. Alla fönster voro i den kyliga
decemberkvällen öppnade eller krossade, och punschbuteljer
langades ut och femriksdalersedlar in — växling kom ej i
fråga i den vilda trängseln. Inne i salen stodo talare uppe på
borden. Men ingen lyckades göra sig hörd mer än den
uppburne folktalaren August Blanche[1]. Ingen penna har förmått
återge den ström av ord, som i detta ögonblick brusade fram
över hans läppar. Med löjet på läpparna och tårar i ögonen
och med en tunga, som stammade värre än någonsin —
Blanche stammade alltid, nar han var riktigt rörd — prisade
han Gud och kung och folk men svenska adeln först och sist
för dess oegennyttiga, högsinta offer på fäderneslandets altare.
Mer än någon annan hade den mannen bidragit till att ge
stämning och lyftning åt reformrörelsen, att ingjuta poesi
i de händelser, som därmed sammanhängde, och göra dem
till en hela folkets hjältedikt. I hans eldiga fantasi omdanades
det hela till ett märkligt drama, och den stämningen förmådde
han meddela även åt andra, så att litet var tyckte sig spela
en roll däri. Denna rörelse för ståndsskrankornas nedbrytande
tedde sig för honom som en upprepning av när Engelbrekt
kuvade adelsmännen »med murbräckor och dalaskäktor» och
tog myndiga prelater i kragen. Här var det ju återigen folket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
