Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - En äkta stockholmare från reformbanketternas och representationsförändringens dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår ynglings första kondition får emellertid ett brått slut,
och efter en del nya erfarenheter av livets prosa kommer han
in i ett skådespelarsällskap. På Karlstads teater får han
debutera. Han har att i egenskap av kunglig hovstallmästare
framsäga den betydelsefulla repliken: »Hästarne ä’ sadlade.»
Hur angenämt överraskad blir han ej, då en åska av
handklappningar brusar emot honom från salongen efter dessa
djupsinniga ord och han blir inropad och hyllad igen. Av
en kamrat får han efter många om och men veta den djupast
liggande orsaken: han har i avgörandets stund slungat fram
repliken: »Sadlarne ä’ hästade», och det med en stämma, som
skakat teatern i dess grundvalar.
Tack vare Emilie Högqvist kommer han sig emellertid upp
i smöret — visserligen icke på de tiljor, som föreställa världen,
men i den verkliga världen. Han blir slutligen hovintendent
och vinner livets högsta lycka, då han, alla ståndsfördomar
till trots, får sluta i sin famn en skön och förnäm kvinna, i
vars romantiska liv han spelat räddarens roll.
Så nog är verkligheten ofta underbarare än dikten. —- Den
reflexionen gör man också vid läsningen av »En prästmans
anteckningar». Ty det är hårresande saker, som prästen
får veta under biktens insegel. Men han får också se, att det
finns änglar på denna syndiga jord.
Rörande vacker är särskilt berättelsen om »Fattigfattig-Lisa»,
som linkar omkring och tigger — »för jag är så fattig,
så fattig, så fattig» — men en dag överraskar pastorn med
att visa sig vara ägare till 5,000 riksdaler. Dem ligger hon
emellertid inte och ruvar på utan ber pastorn överlämna
dem till en fattig månglerska och en d:o skräddare, vilka
bägge alltid varit så rörande snälla mot gumman. Men han
får inte tala om, vem som är deras välgörare; och vid gåvan
är fäst det villkoret, att de tu skola bli ett. Vilket de tu i sin
översvallande förtjusning gärna äro med på.
Ytterligare etthundra riksdaler sparar Fattigfattig-Lisa
ihop under sin återstående levnad, och dem skänker hon på
sin dödsbädd åt församlingens fattighjon. Och sedan detta
är ordnat, tillägger hon med sin vanliga bönfallande röst:
»Goda Herr pastor, jag får väl fri kista och fri jord, för jag
är så fattig, så fattig, så fattig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
