Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oscar II:s tid
- Försvarsfrågan och Axel Rappe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För officerarne höllos kortare befälsmöten med litet
marscher och bajonettfäktning samt kanske en smula gymnastik.
Det var på den tiden, då — för att tala med en gammal indelt
kapten — »krigstjänsten nog kunde vara bra, bara inte di
förbannade mötena hade varit».
Flere av utrustningspersedlarna, såsom kappor, remtyg
och tornistrar med kopparflaskor, hade varit i bruk ända
sedan kriget 1813. Och som ett uråldrigt tortyrinstrument
verkade den höga styva spännhalsduken av läder.
*
Men vi hade ju en beväring, som skulle hjälpa till att
försvara land och rike. Ja i hela fem år hade varje vapenduglig
svensk man skyldighet att tillhöra beväringen — såvida
han inte villa leja annan person i sitt ställe. Rätten att
sålunda friköpa sig från en av de första medborgerliga plikterna
gällde ända till 1872. Ofta var det någon gammal uttjänt
knekt, som år efter år gjorde tjänst i ömskinta ynglingars
ställe. Och höga vederbörande gjorde det förstås detsamma,
bara kronan fick en karl på vederbörligt nummer.
Nu hör det också till historien, att för bemälta beväring
var fastställd en utbildningstid av hela tolv dagar. Ända till
över mitten av 1800-talet bestodo beväringsövningarna i att
marschera med ett muskedunder av 1813 års modell på axeln.
Så långt som till att avlossa ett skott hann man naturligtvis
aldrig. Faktum är, att under de 46 första åren av beväringens
tillvaro fick icke en enda beväringsman lära sig skjuta. Det
skedde först år 1858, då de värnpliktiges övningstid under
mycken kvidan ökades till hela fyra veckor, vilka likvisst, till
förekommande av överansträngning, fördelades på två år. Efter den
betan fick även beväringen lära sig skjuta — som det hette.
Det vill säga, att Kungl. Maj:t och kronan bestod varje
yngling högst tre skarpa skott att öva sig med. Det ansågs
nästan nog gjort, om befälet kunde hindra beväringspojkarne
från att i misshugg skjuta sig själva eller sina kamrater.
De försiktigare kompanicheferna läto därför gamla
beprövade korpraler verkställa laddningen samt därefter lägga
geväret i händerna på beväringsynglingarne; och när det väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0276.html
