Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Försvarsfrågan och Axel Rappe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var gjort, kommenderades »Lägg an!» och »Ge fyr!»[1]. —
Beväringen var en fullkomlig parodi på en armé och
behandlades också som sådan.
För de värnpliktige, som »exera’» vid artilleriet, bestod
den krigiska utbildningen till stor del i att tjänstgöra som
kanonhästar. Ynglingarne fingo själva draga fram de tunga
pjäserna till uppställningslinjen. Några andra hästar fingo
de aldrig se röken av under sina övningar — det var ju nog
att veta, att artilleriet var ett beridet vapenslag. Dock
sluppo de att draga ut kanonerna på någon fältmanöver,
och detta av det enkla skälet, att de aldrig lämnade
exercisheden för någon som helst övning.
Och kanonerna sen! Gamla framladdare av 1600-talstyp
med fänghål! Ett tjugutal kommandoord behövdes, innan
man blev färdig att avlossa en salva, och huvudsaken var,
att krutladdningen var hårt instoppad, så att det smällde
bra. Några projektiler fingo de värnpliktige aldrig skåda.
I deras utbildning förekommo bara lösa skott.
Så gick det till ända in på 1880-talet, då det en gång så
duktiga svenska artilleriet hade hunnit bli det mest föråldrade i
hela Europa. Först vid den tiden fann riksdagen för gott att
bevilja pengar till bakladdningskanoner efter Krupps system.
Ja nog tålde »ho», d. v. s. »beväringa», att skrattas åt.
Men inte rådde våra värnpliktige för det. Och tänk, om
det blivit allvar! Ja om! Det var mer än en gång på
vippen, att det unga Sverige, oövat, utan härdning för
krigarlivet, hade tvungits ut i fält eller med andra ord fram till
slaktbänken.
Nästan symboliskt för vårt försvarsväsens tillstånd på
1870-talet är vad som berättas från den preussiske
fältmarskalken Moltkes besök här vid den tiden. Det säges
om denne store tigare, att han skrattat två gånger i sitt
liv, den ena gången var under slaget vid Sedan, den andra
när han fick syn på Vaxholms fästning.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
