Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också hyste en annan mening än vi om de rätta gränserna för
det enskilda landets självständighet inom unionen, så ville
han ingalunda med användande av makt göra slut på denna
självständighet. Det kan icke vara något tvivel om att det,
som för honom stod högst, var att verka för de tvenne folkens
lycka.»
Men nog kom han till Norge med förutfattade meningar
om norrmännen såsom nära nog upprorsmakare, som det gällde
att hålla kort. I god tid på våren 1828 utfärdade han ett
mycket omstritt cirkulär till Norges högre ämbetsmän
angående firandet av den 17 maj. Den dag, som i själva verket var
roten och upphovet till att brödrablod flutit, borde icke
högtidlighållas som nationaldag, menade han. Den borde
tvärt om glömmas. Många voro också de norrmän, både
ämbetsmän och enskilda personer, som delade hans uppfattning.
En tid därefter kom Karl Johan till Kristiania och lät i
mycket bestämda ordalag stortinget veta, att han betraktade
firandet av 17 maj som en förnärmelse mot unionen och
därför icke ämnade tillåta en sådan festlighet vidare. För att
ge mera effekt åt sina ord hade han själv sammandragit en del
trupper, och andra höllos marschfärdiga. Då föll stortinget
undan för konungens vilja och beslöt att icke högtidlighålla
nästinstundande 17 maj, och hela folket följde exemplet.
Firandet av Eidsvoldsdagen höll alltså på att dö bort, då
en i sig själv ganska obetydlig händelse följande år gav
anledning till att hänförelsen därför återigen slog ut i full låga för
att sedan aldrig låta sig kuva.
För det stora flertalet av Norges folk hade 17 maj-firandet
icke så stor betydelse, att man ansåg sig böra utmana
konungens vrede för den sakens skull. Men ungdomen var som
vanligt mera hetlevrad än männen i staten och kunde icke
försona sig med den tanken, att det skulle vara något galet i
att högtidlighålla den dag, då folket fått sin lagbundna frihet,
den dag, vars namn man borde »teckna med guldskrift i
Dovrefjälls klyftor». Särskilt var det bland studenterna en krets,
som orubbligt höll på 17 maj-firandet.
På nyåret 1829 lyckades en talare vid ett fåtaligt besökt
sammanträde inom Studentersamfundet genom överrumpling
få till stånd ett beslut, att den 17 maj för framtiden skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
