Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och Carl Snoilsky - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarta tavlan på sin ställning nära kakelugnen kastade en
lång skugga bort mot dörren. »Läraren satt framför sitt
bord med huvudet lutat i handen. Skenet från de flämtande
dankarna i ljuskronan föll på hans ädelt välvda men
sorgtyngda panna. Han gav oss frågor ur boken, vi svarade
efter boken. Han skötte plikttroget sitt kall på läxans
område, han plöjde och sådde inom hennes hank och stör men
gick icke därutöver, såsom hade han med livlig ed förbundit sig
vid att aldrig öppna oss utsikt över hennes stängsel. Han
hade hjärta — det vet jag; han hade haft inbillningskraft —
det tror jag. Men det hände aldrig, att han vädjade till vare
sig det förra eller den senare hos oss ... Engelbrekt och
Sturarne blevo namn, Lützen och Narva årtal och dagtal —
intet annat. Att vi voro födda i Sverige, fingo vi lära här
men ej, att vi voro svenskar ... Ordet, det livgivande ordet,
för vilket gossekynnet är så mottagligt, ordet om tillvarons
mål, om aktningen för allas gagnande id, om den friska
viljan att som gode stridsmän gå ut ur skolan i livets fejd —
det ordet, som vi aldrig skulle glömt, om det blivit sagt, det
dog på hans läppar, det hörde icke till läxan, det låg utanför
skolstadgan.»
Men lyckligtvis fanns det en värld utanför skolan, en
värld, där Viktor Rydbergs käcka och trofasta kynne kom
till sin rätt. Det var i kamratkretsen. Där var han omtyckt
och beundrad såsom den där aldrig flydde vid ett slagsmål.
Hellre tog han grundligt med stryk. Och alltid tog han parti
för de svaga mot de starkare. Så skulle han fortsätta under
mannaåldern, då hans vapen blev pennan i stället för
knytnävarna. Pojken, som slogs för den svagares rätt, satt alltid
i honom. Så skriver han en gång vid mogna år: »Själv
härskarornas Jehovah nickar blid från sitt kerubhögsäte, när
rättskänslan knyter en pojknäve.» Viktor Rydberg blev
aldrig någon bokmal, fastän hans läslust var gränslös.
Både som gymnasist och som student fick han försörja
sig med hjälp av vad han kunde förtjäna på privatlektioner,
och ibland syntes det på honom, att han led verklig nöd.
Som student låg han en tid i Lund men avlade ingen examen.
Han tänkte ett tag på att bli artilleriofficer eller ingenjör och
funderade också på att utvandra till Amerika, dit hans båda
äldre systrar styrt kosan. Men till all lycka för den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
