Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vetenskaplig storhetstid - Den svenska vetenskapen under det senaste århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig, att varenda sten och varenda spik i den byggnaden
har en enda man tiggt ihop och skapat av intet, och då går
det att ta nya tag igen.»
»’Sveriges störste tiggare’ var alltid oemotståndlig», säger
en av hans trognaste vänner och medhjälpare. »Han kunde
stiga rakt in i ens rum, leende peka på en gammal fin
takkrona och säga: ’Det där var en vacker krona. Den skickar
jag och hämtar i morgon. Den måste hela Sverige äga’. Och
han fick kronan ... Var och en visste ju, att han aldrig bad
för egen räkning, endast för sitt stora verk. Sverige skulle
gagnas; det var Sverige som skulle ha fördelen, inte han.
Därför föll man också till föga, hög och låg. Han uträttade
formliga underverk. Vid de basarer, han anordnade, fick praktiskt
taget ingenting draga kostnader. Dekorationer och allt, som
fordrades för lokalernas utsmyckning, tiggdes ihop. Gratis
fick man bräder, färger, dekorationsmaterial. De i tablåerna
uppträdande fingo själva bestå sig dräkter.»
Lika svårt som det var för »obehöriga» att få tag i Artur
Hazelius uppe på Skansens höjder, lika omöjligt var det
att undgå honom, om man hörde till dem, som på något
sätt kunde utnyttjas för den kära Skansen. Då hade »doktorn»
ett otroligt fint väderkorn. Och gällde det Skansens
vårfest eller något annat liknande företag, hade han en rent
otrolig förmåga att bibringa de medverkande den föreställningen,
att det var de, som voro honom tack skyldiga
för att de fingo vara med. Och vilken disciplin sedan!
Respekten gick ju så långt, att Delsbostintan en gång varnande
drog självaste kung Oscar i armen, när han beträdde en
gräsmatta. »Bevare oss väl», sade hon, »vad skulle doktorn säga,
om han såg, att vi trampade på hans gräs!»
Hemligheten med Artur Hazelius’ makt över sina
medhjälpare låg väl mest däri, att alla visste, hur outtröttligt han
själv gav ut sig i arbetet på sin livsuppgift. En av dem som
mest oförtrutet medverkat vid Skansens vårfester, Gurli
Linder, har berättat en liten betecknande episod. En gång,
då Hazelius riktigt grundligt tröttkört dem alla, gav han dem
det beskedet, att de skulle hålla på i två dagar till. Ej att
undra på att de knorrade. »Med ett uttryck av bittert vemod
och ändå på samma gång innerlig vänlighet», säger hon, »lade
han handen på min axel och sade: ’Ni knotar över sex dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
