Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrekt tecknas också som vek och tveksam — för att
nu inte tala om Kristina, som blivit en hållningslös,
lättfärdig slinka, och Karl XII, som i slutet av sin bana
framställes såsom den halsstarrige dåren, den där ödelagt land
och folk och nu, förföljd av samvetskval, blott går och väntar
på döden.
I dramat »Gustav Adolf» tecknar Strindberg först
med ohygglig kraft trettioåriga krigets styggelse och
förödelse, som då pågått i tolv år. »Här stundar ont, hustru»,
säger mjölnaren på Usedom, när han hör hovslag och
vapenbrak i fjärran, »ondare än i förrårs, då kroaterna
mördade uppåt bäckkällan, så kvarnfallet gick rött och stora
hjulet vispade blod som vid höstslakt. Minns du liket, som
fastnat i skovlarna och välte opp och ner, opp och ner ...
jag ser’et än, och axelmulen bär märket ... därför säger de,
att näckblommorna ä röda i år ... och ålarna i dammen ä så
feta som aldrig förr, men ingen törs på att äta dem, för de
lukta som kadaver och äro likblåa i köttet.»
Tre ollonplockerskor, utmärglade och trasiga, komma in: de
samla ollon under ekarna och stoppa i påsar.
»Där är ollonfolket, de enda fåglar, som stryka i år!
Stararna ha aldrig kommit, nötkråkan uteblir, inga svalor bygga
under takskägget, inga råkor eller vildduvor på den osådda
åkern, som endast bär tistel och puktörne; ingen gädda slår
i vassbänken, ingen abborre står på stengrundet; fiskarna i ån
och bäcken ha vandrat ut i havet, skrämda av bösseskott och
kanondunder! O land! land! mitt arma tyska land! Vad
ha vi gjort att vi skola så lida? ... Eländet, hungern,
stölden, lasten! alla lasterna! och vanäran! — Allt för ärans skull,
och för dygdens och religionens!»
Men mjölnarens hustru tror, att nu är förlossningens stund
inne. »Från Norden skall den otrötte Gideon komma, ty
Herrans ande vilar sig i Nordanlanden!» Hon ser som i en
syn »den gode ljuse mannen», guldkonungen från Norden,
som av människorna hälsas: »Välsignad vare han, som
kommer i Herrans namn!»
Men den Gustav Adolf, som är skådespelets hjälte, är icke
den vi känna från Leipzigs slätter och Lützens kullar —
det är en härförare, som anförtror sina generaler: »Go vänner,
vet ni, att jag känner, hur någon tagit mig i håret för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
