Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen
- »Åttiotalet»
- August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dra mig dit jag icke vill. — Jag vet, vart det bär hän; jag
vill icke dit, men jag släpas dit. I tjugu år har jag varit i fält,
men jag kan aldrig vänja mig vid den rysliga krutröken; den
luktar som dyvelsträck, svavel och salpeter, och den gör
människorna onda, som om den stege från helvetet.»
Och så är det onekligen i detta skådespel bra många
reminiscenser från Odhners historia instoppade i dialogerna.[1]
* *
*
Det hade nu kommit mera lugn över Strindberg. Till
stor del hade han därför att tacka författaren Gustaf af
Geijerstam, som i egenskap av litterär chef i ett bokförlag
ingripit och befriat den upprivne författaren från ekonomiska
bekymmer. I Infernoböckerna hade Strindberg också fått
ladda ur sig sina sjukliga fantasier, och sedan började han
återvinna tron på sig själv. Snart kom också kärlekslyckan
med en ny vår vid den tid, då levnadsbanan började stupa
nedåt. Den kom med den unga, fagra skådespelerskan
Harriet Bosse, som Strindberg själv utsett att spela den
kvinnliga huvudrollen i »Till Damaskus». I henne såg han
»det nya seklets skådespelerska hos oss». På våren 1901
instuderade hon Eleonoras roll i Strindbergs skådespel »Påsk»,
detta underbara passionsspel, över vilket det till sist faller
en stråle av uppståndelsens sol, och med den segrar kärleken
över lidandet. I kärlekens ljus te sig människorna goda,
livet gott och Gud god. Här är en naivitet, som griper i ens
hjärtesträngar, fast den stundom slår över i det parodiska.
Och hur äkta Strindbergskt återges ej den vårtröttes känslor
[1] Det kan ej undgå att verka komiskt, när Axel Oxenstierna dämpar
sin konungs vrede mot sin kusin Sigismund — »den usla människan»,
som Gustav Adolf kallar honom — med den upplysningen, att
Sigismund icke rådde för, att han var papist: »Sigismund var av en from
moder uppfostrad i romerska läran.» Man undrar, om inte möjligen
Gustav Adolf kunde ha vetat det förut.
Allt emellanåt tangerar Strindberg omisstänksamt det historiska
spexets gebit, såsom när han låter Gustav Adolf i en grubblande stund
anförtro drottningen sin ängslan för att hans lilla dotter, Kristina, skall
»kunna omfatta en annan tro än den lutherska» och hennes mor säger
om den femåriga flickan — Strindberg aktar icke för rov att göra henne
till sjuåring —: »Hennes egenvilja och härsklystnad äro gränslösa;
men varför oroa sig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0537.html
