Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I tjugufem år har kaptenens och Alices äktenskap räckt.
Ett dagligt krig har det varit, och när han plötsligt ligger
bruten av ett slaganfall, konstaterar hustrun med en suck
av lättnad: »Slagbjörn, nu har du fått skottet!» — Det
finns ingen, som kan ge hatet, brottningen mellan fientliga
viljor, vredens väsande ångest, sammanstötningens knall
med en så demonisk styrka som Strindberg.
Kaptenen är i själva verket en död man efter sitt
slaganfall. Han har inga egna intressen, ingen personlighet —
han har blivit en vampyrnatur, »som söker en kropp för att
få leva med som parasit». Han slår sina sugrötter i Kurt.
Han är, säger Alice till Kurt, »en mänskotjuv, en insekt,
en trämask, som skall äta dig invändigt, att en dag du är
ihålig som en murken tall». Och förfärande hemsk är
slutscenen, när ett nytt slaganfall kommer och kaptenen förlorar
talförmågan. Alice är då ej människa längre — hon är en
triumferande avgrundsande.
Under Strindbergs egen ledning arbetade Harriet Bosse
på sin nya roll i »Påsk». Så kommo hon och författaren
närmare varandra, och i maj 1901 blevo de man och hustru.
Ur skaldens nya kärlekslycka framväxte en treklang av
drömdramer med namnen »Kronbruden», »Svanevit»
och »Drömspelet». I folkspelet »Kronbruden» liksom i
»Svanevit» är grundtanken den, att kärleken ensam förmår
förlossa från lidandet. Och lidande måste alla genomgå. »Det
är synd om människorna» — så lyder omkvädet i »Drömspelet».
Svanevit är den gamla sagan om den elaka styvmodern,
som förföljer den goda och vackra styvdottern för att gynna
sitt eget barn. Något så rent och vackert har Strindberg
aldrig skrivit varken förr eller senare. Det är som en hymn
till hans nya kärlekslycka.
En källa till föryngring och hälsa för diktaren blev
också hans återvändande vid denna tid till skärgården, hans
livs stora ungdomskärlek, och resultatet därav blev den
vackra boken »Fagervik och Skamsund», d. v. s.
Furusundoch det snett emot liggande Köpmanholm. Etsande
skarpt ger oss Strindberg bilden av Skamsund, med dess
av storm och människors åverkan utpinade växtlighet på
de annars kala bergknallarna: »Svart, tillstängt, som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
