Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vet aldrig, vad de skola företaga sig i nästa ögonblick. Dans
och jaktpartier avlösa varandra. På järnet, som bruket
sålt till Göteborg, tänker ingen. Allt går vind för våg; allt
blir till ett äventyr. På kavaljerernas tid »skummade starkt,
beskt öl utför Björksjöfallets breda gråstenstrappa, och
Lövens långa sjö var ej fylld med vatten utan med
brännvin. På deras tid lades intet tackjärn i ässjan, men smederna
stodo i skjorta och trätofflor framför härdarna och vände
ofantliga stekar på långa spett, medan smedpojkarna på
långa tänger höllo späckade kapuner över glöden. I de
dagarna gick dansen över bruksbackarna. Då sov man på
hyvelbänken och spelade kort på smedjestädet. I de dagarna
smiddes intet järn.» — Sedan Bellmans dagar har ingen så
ypperligt återgivit den hänförelsens yra, som är den ena
ytterligheten hos en trög nation, full av hetsigheter.
I sin bok »Jerusalem» för oss Selma Lagerlöf först djupt
in i dalamännens land, bland urgamla släkter av bönder,
som sävliga och fåmälta gå bakom plogen. Men dessa Ingmarssöner,
som synas bära huvudet så tungt lutat mot jorden
i jordens omsorger, de ha mer än en gång visat, att deras
sinnen kunna lyfta sig till flykt över plogfårorna. De ha
kunnat lämna det käraste, de ägt, och med Sturarne och
Gustav Vasa dragit ut att kämpa för rätt och frihet. De
kunna också sälja gods och gårdar, när drömmen ropar i
deras öron de underbara maningsorden: Till Jerusalem, Guds
heliga stad! Och så berättas den gripande sannsagan om
hur en religiös väckelse går fram över en av de stora
Dalasocknarna, och hur flere av bygdens folk överge sina hem
och vandra ut på det långa pilgrimståget till Jerusalem.
Det börjar en afton, när socknens folk är på dans i Stark
Ingmars stuga. Då får man plötsligt »höra skarpt, ilsket
skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen. De
hörde, hur skallet kom närmare; det kom emot dem, som om
drevet skulle ha gått rätt fram över stugan.» Stark Ingmar,
som vet, vad det skallet betyder, ropar med hög röst åt alla,
som äro utanför stugan, att komma in. Och sedan lägger han
hasp och krok för förstudörren, drar igen spjället och släcker
ljusen. »Ä’ ni galna som löpa ute, då berghunden hörs?»
säger han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
