Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skallet går runt, runt utan uppehåll, medan människorna
därinne genomfaras av rysningar och bli likbleka.
Till slut avtog dock det förfärliga avgrundsljudet, och
man kunde höra hur hundskallet dog bort där uppe i bergen.
Men snart kom något sjufalt värre. »Det kom farande ned
från berget med starkt dån. Det var likt en åska, som kom
rullande fram på jordytan; det var som om hela berget kom
farande och tågade ned i dalen. Och då det var alldeles inpå
dem, böjde alla ned sina huvuden och drogo in skuldrorna.
’Det krossar oss’, tänkte de, ’det krossar oss.’,.. Det som
skrämde mest var detta, att de mitt under larmet hörde skri
och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det
gnisslade och pep. Då det, som nyss förnams som en stor åska,
nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det
bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande
hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars
hånskratt, av stora vingars susning.
De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna
natt och kom störtande över dem .... Det var, som om hästar
togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot
takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om
läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot
skorstenen ...
Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort.
Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga.
Ingen rörde sig, ingen sade något.» De flesta lågo på golvet
i ångestfull bön.
Efter denna fasans natt går väckelsen över bygden. De
fromma samla sig kring predikanten Hellgum, och genom
honom kommer kallelsen till dem att överge hem och gårdar
och draga ut till »den staden, som har portar av guld, och
vars murar äro av bränt glas». Där, på den plats, där Jesus
verkat och lidit, vilja de leva ett liv i fromhet och endräkt
såsom fordom hans apostlar.
Men inför allt det hårda och skrämmande i det främmande
landet känna de innerst en längtan till hembygdens väna,
vederkvickande grönska och svalkande vatten, och den
längtan tar sig ett uttryck i den döende Tims Halvors bön,
att hans lilla dotter och han själv må få en grön torva att
vila under. En grön torva — det är hjärterötternas längtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
