Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen. Hon »tycktes fatta, vad det var allt: solen och jorden
och hon själv och hela hennes liv».
Som den svaga klangen av en bristande sträng är »En
gammal historia» om de tu, som skiljas av en kallt
beräknande och starkare vilja för att båda vandra olyckliga
genom livet.
Först med novellsamlingen »Purpur» bryter
nittiotalsstämningen helt in i Hallströms författarskap. Här är en
berusande färgprakt som i »Hans Alienus», en sagostämning
som i »Gösta Berlings saga». Det var för att arbeta
sig ut ur trycket av den vardagsgråa verklighetens bojor,
som författaren lät sin fantasi ge sig utlopp i denna bok.
»Jag behövde», säger han, »diktens luft, om jag över huvud
skulle kunna uthärda.»
En renodlat estetisk tjusning ger novellen »Falken» om
den grymma rovfågeln, som förädlats till sådan självbehärskning,
att han »lugnt släpper det döende bytet efter
en rusdryck av blod och äter blott från sina sirade fat, som
det passar sig för en riddares fåglar». Gossen Renaud älskar
den ädla fågeln, räddar dess liv och behåller honom för sig.
Men då dömer slottsherrn honom till det straffet för tjuvnad,
att falken skall slita sex uns kött från hans revben. Och de
sköna damerna från grannslottet bli inbjudna till det blodiga
skådespelet. De »lutade fram sina huvuden med en glimt av
intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej
händerna ur skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck».
Obarmhärtigt grymt som falken är livet självt. Endast
genom att betrakta detta grymhetsdrag med estetisk
stilkänsla kan livets skådespel bli möjligt att uthärda. Sådan
är grundtanken i novellen »Biondello».
Men Hallström har aldrig varit bland dem som trott på
skönhetslivet såsom i sig självt tillfyllestgörande — därtill
stod han för fast rotad i åttiotalets kritiska jordmån. Han
har aldrig hört till de livsberusade, jublande skönhetsdyrkarne.
I hans humor, i hans satir, hans ironi dallrar alltid
en underton av vemod. Hans mest groteska komedier ur
livet sluta som tragedier, och övergången sker så mästerligt,
att läsaren knappt märker, var det komiska slutar och det
sorgliga tar vid. Ett dråpligt exempel därpå är novellen
»Tjuren» i samlingen »De fyra elementerna». Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
