Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger det ej liksom i luften en förkänsla av att något
besynnerligt skall hända, när man läser följande stilleben? —
läser är för övrigt icke rätta ordet: man ser det för sig. Man
ser korna stå mitt i sommarens solgass och idissla »med
vattnets milda svalka upp över ben och buk. De tycktes
kunna flyta bort med sina spegelbilder liksom strändernas
hela drömlika lugn i sommardagens overkliga stillhet. Det
var ingen tid att ta någonting på allvar i; allt var blid och
sömnig lycka, och det nästan förvånade en, att vattnets
glans gick sönder för årornas slag.» Verkar det hela inte
som det lömska kvalmet före åskskrällen?
I »En simpel tragedi» i samlingen »Thanatos» väver
författaren med oöverträffat mästerskap samman simpel
livsglädje med stor och hjärtskärande sorg. Det är en
gråkall vinterdag. I skärgårdsångarens försalong sitter
Jansson och njuter av värmen där nere, kryddad av doften
från hans stora biffstek med snapsen och en porter.
Jansson har frisk aptit på livet, börjar bli välbärgad karl och ser
i andanom den dag nalkas, då han skall bli titulerad »herr»
Jansson. Uppasserskan med sina fylliga former ser inte
så illa ut, och han invaggar sig i behagliga drömmar om ett
äventyr med bemälta blekfeta dam. Men så erinrar han sig,
att han har ett allvarligt tycke, en bonddotter vid namn
Augusta, som han tänker gifta sig med.
Så långt ha vi hunnit i novellen, som ännu är komedi, då
vi börja märka, att ett element av oro håller på att smyga
sig in. Jansson hör ett tramp av många fötter på däcket
ovanför. Kan det vara ett tröskverk, som man tar ombord
från Stockholms kaj? eller ett piano? Något långt föremål
är det i alla händelser, att döma efter trampet, och säkert
även något ömtåligt. »Han undrade, om han borde ha piano,
ifall han gifte sig, ett begagnat, måttligt dyrt sådant, och om
Augusta kunde tänkas få tid och förmåga att lära sig spela
på det — och kom så ifrån spörsmålet.»
Efter slutad middag går Jansson upp på däck. Det är
kallt och dystert där, och hans överklassförhoppningar få
en knäck av kaptenens snäva svar på hans toujoura och
vänliga bemödanden att inleda en konversation om vädret.
Men inne i rökhytten blir det trivsamt igen vid kaffe och
punsch, och framtiden lyser så inbjudande för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
