Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jenny Lind och Kristina Nilsson - Kristina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tacksamhetsadress från den högsta societeten, textad på en guldskiva,
som var besatt med diamanter, av vilka tre hängde ner i form
av tårar från ordet »Farväl», inlagt med rubiner och safirer.
Man kan förstå, vilken rusning det skulle bli efter biljetter
till operan i Stockholm, när år 1876 nyheten spreds, att
Kristina Nilsson skulle uppträda där som Margareta i »Faust».
Klockan 9 på morgonen skulle biljettförsäljningen börja,
men redan klockan 3 på eftermiddagen förut började köbildning
utanför Operahuset. Fram på morgonen började det bli
auktion på platserna i kön, vilka vid tiden för biljettluckans
öppnande gått upp i 35 kronor bara de.[1] Men det voro de ärligt
värda, ty det var sannerligen en utomordentlig upplevelse att
höra och se henne. Stockholmarne angrepos också av Kristina
Nilsson-feber, och platsen utanför Grand hotell, där hon bodde,
var dagligen belägrad av tusentals nyfikna, som hoppades få
se åtminstone en skymt av sin världsberömda landsmaninna.
En gång, när någon frågade henne, om det inte var svårt att
förbli ödmjuk, då alla människor buro henne så där på
händerna, svarade hon: »Nej, det är det verkligen inte. Jag vet,
att det blott behöver komma en enda liten vindfläkt — här
pekade hon med sitt finger mot strupen —, och allt är förbi.»
Sin underbara röst fick Kristina Nilsson behålla, men hon
skulle snart på annat sätt få erfara, att ingen jordisk lycka är
beständig. Hennes make hade olyckligtvis givit sig in i
börsspekulationer med halva hennes förmögenhet, och efter
vanligheten blev slutet, att alltsammans gick förlorat.
Olycksslaget grep honom så, att han förlorade förståndet —
sinnessjukdom låg redan förut i släkten.[2] Hans maka sörjde honom
djupt, och själv blev hon sjuk av sinnesrörelse.
Fem år därefter — år 1887 — gifte hon om sig med den
spanske diplomaten greve Miranda, en mycket bemärkt person
inom Parissocieteten. Året därpå tog hon från en engelsk
konserttribun för alltid farväl av publiken. Hon slutade,
medan hon ännu stod på höjdpunkten av sitt konstnärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
