Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 MIN FÖRSTA VISTELSE I DALARNE.
kom jag i erfarenhet af, att dalfolket uppskattar så väl sina
varor som sina tjänster otroligt högt.
Gästfrihet öfvades i Dalarne alldeles icke af allmogen,
icke ens sins emellan. Den ene dalkarlen bjöd, så vidt jag
kunde se, aldrig den andre något, om icke undantagsvis,
som det hette, »en gång dricka»; men vanligen betalades
äfven för denna. I det fallet tycktes priset vara bestämdt:
några få öre för en fjärdedels kanna. Många gånger såg
jag bekant folk komma in i en stuga då familjen intog sin
måltid, men aldrig hörde jag, att man bad den främmande
sitta ned och deltaga i den. Det vanliga var, att den främ-
mande uppslog sin matsäck på bänken och åt därutur, allt
under det han språkade om hvarjehanda med den vid bordet
sittande familjen.
Gästfrihet saknades dock ingalunda i Dalarne bland
herremännen, tvärt om öfvades den i rikt mått, stundom
alldeles för rikligt. Men, egendomligt nog, voro de festa
af herremännen icke infödda dalkarlar. Många voro väst-
manländingar, småländingar, och flera värmländingar. Jag
vill dock därmed icke säga, att gästfriheten var mindre bland
de infödda än bland främlingarna. Bland prästerskapet
voro de infödda dalkarlarne öfvervägande i antal, och i
prästgårdarna öfvades en gammaldags, mycket tilldragande
gästfrihet. Däraf kommer nog ock i hufvudsak talet om
Dalarnes gästfrihet, ty det är nog dem turisten har i minne
då han talar om det gästfria Dalarne.
Fort kunde man icke färdas efter landsvägarna i Dalarne,
ty före entreprenadens införande utgjordes skjutsen dels
med - gästgifvarns egna, dels med hållhästar. Kom man så
till aflägsnare socknar, där få resande färdades fram, fanns
vanligen icke den af konungens befallningshafvande bestämda
skjutshästen tillstädes. Antingen var han i bruk, eller gick
han på bete. I båda fallen måste den resande vänta, stun-
dom flera långa timmar, ty man gjorde sig alls icke brådtom,
och löften om drickspenningar gjorde föga gagn.
Gästgifvargårdarna utefter de större vägarna voro i
allmänhet goda, och man kunde där erhålla bra mat, snyggt
serverad, ehuru därtill ofta behöfdes öfverflödigt lång tid.
Hvad trefnaden på en sådan större gästgifvaregård angick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
