Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SAMMA SPÅR. D
kunde det varit annorlunda, ty på sådana ställen var så väl
brännvinsmagasin som utskänkning af denna dryck. Van-
ligen rastade där en mängd forbönder och vandrande arbe-
tare, och det var sällan man icke såg där någon drucken
person, rätt ofta flera. Vid sådana tillfällen visar sig dal-
karlen icke till sin fördel; han kan då vara rå och ohyfsad
både i ord och handling. Det hjälper föga, att han är klädd
i sin vackra och snygga nationaldräkt, den man eljes ser
med nöje.
Lyckligtvis voro gästgifvargårdarna med brännvinsmaga-
sinen icke många, blott en i hvar socken, och som väl var,
höllo de sig icke så många år, emedan den tänkande delen
af befolkningen motarbetade superiet, och nu existerar, så
vidt jag vet, intet brännvinsmagasin norr om Siljan.
Ett annat hinder för snabbare resor i Dalarne voro
landsvägarna. Delvis saknade de fast grund, och på många
ställen saknades alldeles tillräckligt groft grus. Sand fanns
nog, men den var för fin, stundom fin som mjöl, och däraf
kunde icke fasta vägar åstadkommas. Man måste hämta
dugligt grus från aflägsna ställen, och folket hade i allmän-
het långa, allt för långa vägstycken att underhålla. Det
var en orsak till att vägarna voro dåliga; en annan var, att
dalkarlen-formannen sällan, om ens någonsin, kör sin häst,
utan låter denra gå som han behagar, och enligt dessa djurs
natur gå de alltid i hvarandras spår. Detta har till följd,
att då kärrhjulen i Dalarne hafva lika långa axlar, gräfva
de djupa spår i vägen, till mycken olägenhet för åkdon som
icke hafva samma axellängd. Den resande sliter onödigt ondt.
Vederbörandes sed att hålla vägsyn vid midsommartid,
då vägarna voro upptorkade, hade det för sig, att folket då
hade bästa tiden att laga dem. Men icke var det bruket
till vägarnas fromma, ofta däremot till pina för den resande
och de arma hästarna, ty många dagar fingo grushögarna
ligga på vägen så som de från kärran afstjälptes, utan att
de breddes ut på landsvägen. Likaså kunde många dagar
gå förbi efter ett störtregn, som utskar och bortspolade
sanden från vägen, innan den blef iståndsatt. Af vägar i
Dalarne påträffade jag ingen så dålig som den mellan Mora
och Särna. Mellan Mora och Elfdalen var landsväg, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
