Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I REGNVÄDER. 35
»Å, ingenting, men jag tror vi icke kunna få någon
med 0ss.»
Jag var snart klädd, drog upp gardinen, och nu undrade
jag icke på att Jon klagade på vädret, ty regnet stod, som
han sagt, som spö 1 backen, de svarta molnen hängde tunga
nedanför bergtopparna, och stormen vräkte upp hvita vågor
i den lilla sjön utanför mina fönster. Det såg verkligen
ut som Jons förmodan att vi icke skulle få någon med oss
vore grundad.
» Häng på dig den där!» sade jag vid affärden till Jon
och slängde till honom min gamla skinnkrage, då jag såg,
att Per, min andre karl, hade bundit sitt stora förskinn öfver
ryggen. »Den gör väl någon mån,» tillade jag skrattande,
ty Jon såg mulen ut och grinade illa då regndropparna
piskade honom i ansiktet.
»Metdoningen ha vi i land,» sade han; »icke lär vi få
ett lif på den i detta vä’r.»
» Vädret blir nog bra fram på dagen, Jon.»
»Ja, det tror jag med,» sade Per. »På det här sättet
kan det icke gå på längre. Efter storm låter Gud solen
skina, vet du ej det, Jon?» sade Per. Vi hade emellertid
satt oss i båten, så en knuff, och genast voro vi ute i vå-
gorna.
»Smäll på nu!» sade Jon, som, sedan vi vändt båten
och fått vinden på ryggen, hörde, hur regndropparna smatt-
rade på skinnkragen. »Det blir nog icke länge förr än det
rinner utefter ryggen min ändå,» sade han, och att bli våt
öfver axlarna anse Dalbykarlarna, ty båda dessa män voro
sådana, mycket obehagligt; men att hela dagen gå våta om
fötter och ben det bekommer dem ingenting.
Pådrifven af blåsten och årorna, hade båten snart till-
ryggalagt den delen af älfven som var lugn, det vill säga så
lugn att vi kunde ro. Men nu mötte ett par mindre ström-
mar, och där måste vi staka fram båten. Under tiden gick
jag på land, och så slutade det att regna. Då vi möttes
ofvanför strömmarna kunde jag säga till Jon, att det kunde
nog hända, att vi finge någon med oss i dag. Han tittade
åt molnen, som ännu gingo lägt och jagades fram af stor-
men. : Jon hade under arbetet kastat af sig skinnkragen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
