Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTE MED DALFOROR. 47
man dem, går en hel flock formän, ända till tjugu stycken,
en bit bakefter hästarna, så att den resande träffar for-
bönderna först. Man ropar då vanligen en anhållan till dem
att vika ur vägen. Första ropet låtsas de ej höra, hvarför:
man kör alldeles inpå dem. Nu nödgas de lyssna till den
resandes begäran, och äro de nyktra, så kommer man med
deras hjälp förbi, eljes kan hända, att detta sker först då de
stanna för att låta sina hästar beta och rasta.
Möter man åter en sådan lång rad af slädar, träffar
man först hästarna, hvilka ibland själfmant vika åt sidan,
i annat fall stannar man den första, hvarpå de efterföljande
stanna själfmant, och så tränger man sig förbi, förutsatt näm-
ligen att den första hästen står stilla. Men börjar denna gå
framåt, viker han midt i vägen, och så göra de följande på
samma sätt, hvilket har till följd, att den resande blir klämd
åt sidan och får sitt åkdon antingen omstjälpt eller rampo-
neradt. Formännen, som gå bakom häst- och slädraden,
taga ingen notis om den resande förr än de i sakta mak
hunnit dit där denne af en eller annan orsak måst stanna.
Äro de nyktra eller eljes vid godt lynne, får den resande
hjälp; men man ser och märker, att äfven då viljan är god
dessa formän, klädda som de äro i tröjor, pälsar, förskinn
och grofva skor, äro oförmögna att om det behöfs lämna
hastig hjälp.
Dalaformannens sed att aldrig följa och köra sina hästar,
utan låta dessa sköta sig själfva, under det han själf går
långt bakom dem, har förorsakat många ledsamheter, skador
och olyckor. Väl har länsstyrelsen gjort allt hvad på henne
beror för att stäfja och bestraffa detta inrotade missbruk,
och närmare städer och mer befolkade bygder har det äfven
blifvit bättre. Men längre uppåt skogsbygden är förhållan-
nästan oförändradt. Där vore ändock nödigare att formän-
nen eftersåge sina hästar, ty vanligen äro vägarna så smala,
att man icke bekvämt kan möta någon utan att vara tvungen
stiga ur släden och lyfta upp den på den höga snökanten.
Och möter eller hinner man upp ett lass med de skrym-
mande laggkärlen, gestaltar sig saken ännu svårare. Lyck-
ligtvis äro de formän som köra laggkärl oftast nyktra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
