Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-—
(0 ETT DRIFNINGSARBETE.
Nedslagen och bekymrad kom jag in i mitt rum, där
Julius äfven snart besökte mig. Han måtte sett min sinnes-
stämning, ty han sade helt vänligt:
» Lägg icke hvad jag vet du nu inhämtat för tungt på
sinnet, ehuru du därtill har stor anledning! Med den dispo-
nent du nu har vid Korsnäs, hvars affär det egentligen är
eller blir, reder du nog ut saken, och då blir er tillfreds-
ställelse så mycket större. Men arbete får du, min gubbe
lilla, det vet du nu. Kom nu ut; här är flera bekanta
till dig.» ;
Följande dag fick jag besök af vår vänlige och fryntlige
postmästare, bolagens gode vän, och af honom erhöll jag
högst värdefulla underrättelser. Bland mina bekanta från
Dalarne kvarstår i mitt minne postmästaren i Mora som en
af de redbaraste och vänligaste personer jag träffat sam-
man med.
Tjock, fet, glänsande och väl ryktad var Svarten då
jag mottog honom, och ingalunda sämre var han då jag
afreste från Mora till hufvudstationen uppe i skogen. Fort-
farande var vädret kallt och grått. Orsasjön såg mörk och
dyster ut, rullade blygrå tunga vågor från norden, och vä-
garna voro ödsliga, ty nu hade jag kommit så långt, att
större foror voro sällsynta. Lunka på du, Svarten min!
Här ha vi fast och jämn väg. Hade Svarten kunnat tala,
skulle han helt säkert svarat: »Men ha långt fram,» och på
den grunden fick han lunka som han ville. Vi hunno ock
tidigt nog till den föga angenäma gästgifvargården Arfvet,
där vi togo kvarter för natten. Här fingo vi ock både tid
och ro att sällskapa med egna tankar, ty utom den stund
en äldre kvinna var inne i rummet med ett väldigt fång
ved och tände brasan i spiseln, såg jag intet annat lefvande
än dagboken, ’den jag ifrigt studerade och hvilken kunde
tala om, att redan nio dagar förlupit sedan en resande sist
besökte gästgifvargården. Den enda natt jag tillbringade
på Arfvets gästgifvargård var mycket lång, all ved jag er-
hållit brände jag upp, och därtill ett halft ljus som jag
själf medfört, och ändå blef det ej morgon. Men den kom
dock, och med detsamma morgonstjärnans ljus började blekna
körde jag ut på landsvägen. Vid det ungefär en half mil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
