Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 HUFVUDBRY OCH LUSTIGHET.
endast denna post stod obetald, föreföll oklart. Den
tiden brukade ingen neka till en inbetalning, lika litet
som det föll någon in att säga sig ha betalt en skuld som
var obetald. Att man tog eller gaf kvitto på hvad man
utgaf eller mottog var mycket sällsynt; det blef först senare
bruk.
Som sagdt: af räkenskaperna kunde jag icke sluta mig
till hvilken som hade rätt. Återstod att tänka sig personerna,
men därtill kände jag båda för litet, och att döma efter
personers rykte är en mycket vansklig sak. Jag skref där-
för till min disponent och sade honom, att räkenskaperna
visade sig till Korsnäsinspektorens fördel, men icke så, att jag
därpå kunde bilda mig en fast mening. Bäst vore, om in-
spektorerna uppgjorde saken vid domstol, då de ej kunde
bli ense. Svaret blef: »Ingen domstol! Ingen process mel-
lan bolagens tjänstemän! Infinn dig, som sagdt är!»
Jag hade sju, åtta mil att resa innan jag hann mötes-
platsen, och för den skull begaf jag mig af dagen före den
bestämda, och då jag hade min väg förbi gården där bergs-
lagets inspektor, fordringsägaren, bodde, körde jag in till
honom i förhoppning att få ressällskap. Det lyckades: han
stod just färdig att begifva sig af. Hans första fråga blef:
»Hvart ämnar du dig?» — »Till Helgbo, att möta min
disponent.» — >»Ah, så bra! Jag skall dit och möta min
direktör. Men hvad hin går det åt våra gubbar, som äro
ute i detta usla väglag?» — »Ja, därom bli vi nog under-
rättade då vi hinna fram.» — »Å ja, för min del vet jag
nog hvad de vilja,» sade han och drog ihop ögonbrynen.
»Men in med dig i rappet! Frukosten står på bordet.»
Vi körde med våra egna hästar och kommo den dagen
icke längre än till Leksand, där vi hvilade öfver natten;
men morgonen därpå väckte jag honom tidigt nog med ett:
»Upp med dig! Klockan är sex!» — » Hvad fjäskar du efter!
Vi behöfva ej vara i Helgbo förr än klockan tolf.> — » Ah!
I mitt bref stod klockan tio. Jag vill ut!» — »Ja, knalla
dig åstad då; god natt!» Därmed vände han sig åt väggen,
och jag lämnade honom.
Samtidigt med mig ankommo disponenterna. »Nå,» sade
bergslagsdirektören sedan vi pälsat af oss, »har du klart för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
