Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 HUFVUDBRY OCH LUSTIGHET.
eller Korsnäs’ bolag. »Af mig! sade ingeniören helt för-
vånad. >»Ja, alltid hinna vi med det! Af Korsnäs’ bolag!
Där är dess disponent. Har du att fordra af honom?»> —
»Icke af honom, men för de varor du uttagit vid bruket
och användt för bolagets räkning vill jag och är uppmanad
af direktören att affordra dig likvid nu för väl tionde gån-
gen.» — »Hvad är det för varor?»
» Här ligger boken!» och därmed visade han ingeniören
den uppslagna räkningen. >»Ja så,» sade han, »för den där!
Ja, den minns du väl att du fått likvid för.» — »Nej, det
minnes jag icke.» — »Å, minns du ej, att då jag erhöll
räkningen reste jag till dig för att betala den, men mötte
dig vid min grind, och där lämnade jag dig femhundra
kronor. Du hade din fru med dig, minns du ej det?» —
»Jo, att jag fick den summan, det minns jag nog, men den
var du mig enskildt skyldig, och mera till.>
»Det är väl så godt först som sist,» sade direktören,
»att herr ingeniören betalar bolagets skuld till bergslaget.
Vi vilja nu ha slut på denna affär; vi ha knappt om tid.»
»Jag tror mig fatta det,» sade ingeniören förbindligt,
»men jag kan icke heller inse, hvad Falu bergslags direktör
och Korsnäs bolags disponent ha med min och inspektorens
enskilda räkningar att göra. Mjukaste tjänare!» sade han
och gick sin väg.
Ingen af oss kom sig för att säga ett ord på en lång
stund; men inspektoren rusade ut och skyndade efter in-
geniören. Slutligen slog disponenten i vredesmod sin näfve
i bordet, under det direktören och jag brusto ut i ett ohej-
dadt skratt, hvilket snart smittade disponenten. Hela situa-
tionen föreföll oss nu löjlig. Ingeniörens ord uttalades med
en så vänlig och förbindlig ton och åtbörd, att ingen kunde
fatta humör, och sanningen däri hade jag förut påpekat;
den kunde icke bestridas. Direktörens och disponentens väl-
vilja för sina biträden hade förmått dem att söka en fredlig
uppgörelse, och nu hade allt strandat: deras vidare åtgörande
i saken var afklippt. Också sade disponenten skrattande:
»Där fingo vi oss en läxa, som är väl värd att minnas.»
Nej, ingen utgiftspost skulle hädanefter godkännas, om den
ej vore verificerad, det vore då säkert, och mig gaf han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
