Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 FÅRKLIPPNING.
Svaret blef, att >»han var en däven (djäfvul) att präke. Ja,
han präkte så, att både käringar och gubbar töt (tjöt) och
grät så det var rent förunderli, och jeg måtte gräde, skjönt
jeg icke hade med saken att bestille.> Ungefär på samma
sätt förhöll sig med värmländingarna då de voro i Dalarne:
de ansågo sig icke hafva »med saken att beställa» och
gingo hvarken på bönemöten eller i kyrkan. Nå, icke så
obetydlig skillnad var det ock, ty i Dalarne var, åtmin-
stone den tiden, kyrkskicket och sederna mycket slappare
än i Värmland. Under gudstjänsten löpte folket fram och
åter i gångarna, och ganska ofta stördes andakten af barn-
skrik, emedan hustrurna ofta medförde små barn hängande
uti en säck på ryggen. I och för sig själf var det icke
klandervärdt, men störande var det.
Då jag kom ut och dagen grydde såg jag, att mycket
folk från angränsande byar var i rörelse och på väg till
mötet, dels åkande, dels roende i sina lätta och vackra
båtar. Litet längre fram på dagen kom en af mina bekanta,
Sven i Finngrufvan, upp på gården där jag händelsevis be-
fann mig.
»God dag, Sven! Hvaråt ligger resan?»
»Å, till mötet, vet jag.»
»Så, Sven! Jag tror du är nyfiken.»
Sven kände jag mycket väl. Han var bonde i Finn-
grufve by, en half mil från min bostad, väster ut i skogen.
Hans utseende angaf vid första anblicken finnen; det var
icke gärna möjligt att misstaga sig därpå, ty äfven till
lynne och sätt skilde sig så väl han som de öfriga invånarne
i byn från dalkarlarna i omgifningen. Endast dräkten och
språket liknade deras. Sven var gladlynt och språksam.
Det vanliga misstroendet mot mig och alla herremän, som
man ofta kunde märka hos dalfolket, fanns ej hvarken hos
Sven eller hans grannar. Och som Sven äfven var en klok
och smårolig granne, språkade jag ofta med honom om ett
och annat, tills vi så småningom blefvo förtroliga med hvar-
andra.
»Jag måtte fäll dä, då dä kommer så många präster
till oss här långt bort i skogen.»
»Och gumman din har du med?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
