Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGSLUKAREN. 105
ligger en mängd små skvaltkvarnar, mellan hvilka lands-
vägen från den civiliserade världen aftager till Venjans
kyrkoby. Kommer man den vägen och reser norr ut, har
man i flera timmar icke sett annat än skog, endast skog,
och mer eller mindre skogbevuxna stenåsar. Man blir trött
på denna enformiga ödslighet och önskar sig snart nå målet.
Så ljusnar det till i skogen, och man hör forsen brusa, blir
glad åt afbrottet då man varsnar strömmen; men ödsligt
förblir det alltjämt, ty snart vidtager skogen igen, och
ännu dröjer det en stund innan man varsnar Venjansbygden.
Första gången jag sommartid reste den vägen hade jag
i ressällskap en med orten väl bekant person, som bott där
många år. Då vi reste öfver det lilla vattendraget, frågade
jag och fick veta dess namn och hvar det utföll. Men
på min fråga hvarifrån det kom blef svaret: det visste han
ej, men trodde från Mora- eller Elfdalsskogarna. Så frå-
gade jag mig för i kyrkbyn och fick samma svar. Till
kvarnarna hade alla varit, och dem kände de till, men
ofvanför dem vore intet annat än skogen. HNockenkartan
lämnade intet besked, ty redan en bit ofvanom kvarnarna
gick rågången. Kräggåns källområde var och förblef några
år för mig ett terra incognita.
Dag och natt, år efter år, rasslade och bullrade det
vid det stora sågverket och vimlade där af folk. Det ena
långa järnvägståget efter det andra bortförde oräkneliga
stycken söndersågade timmerstockar, som framskaffats ur
skogarna, och hvad järnvägstågen försmådde lade man i
milorna och brände kol af. Det var första förvandlingen
af de många hundra tusental timmerstockar som från Da-
larnes urskogar släpats till vattendragen, hvilka sedan
burit dem långa, långa vägar till den aldrig hvilande sågen.
För dem som skulle mata denna evigt arbetande maskin
syntes den omättlig.
»Se dig om efter någon stor trakt med vackra träd och
bra flottvatten, och laga att vi få timret därifrån till godt
pris.» Så stod som oftast i disponentens bref. De raderna
lärde jag mig snart utantill. Men svårare var då en be-
stämd mängd timmer skulle anskaffas kommande vinter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
