Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 DET GAMLA BRUKET.
gladt till mötes. Karlarna hade redan ätit sin kvällsvard
och lågo nu utsträckta, med fötterna mot elden och sina
kuntar under hufvudet, på den friska och doftande granris-
bädden. Det såg trefligt ut, och snart lågo äfven Bratt
och jag på motsatta sidan af elden, hvilken de vid bivua-
kerna i skogen mer vana Dalbykarlarna lagt så hög, att
den spred värmen i en vid krets. Vi kunde sålunda se
hvarandra och språka, under det vi som kommit sist mum-
sade på våra matsäckar.
Då vi lagt oss med våra rockar bredda öfver axlarna
och den jämna värmen öfver oss, kunde vi knappast ha
legat på en bättre bädd eller fått ett bättre tillfälle till
samspråk om den sak vi förehade. Den diskuterades också
både lifligt och länge. Karlarna voro glada att få vinter-
och höstarbete, och icke minst Morakarlen, som kunde bo i
sin fäbod och sedan köra timmer hela vintern. Kunde nu
blott älfven rensas! På den saken tviflade dock ingen af
värmländingarna, men det berodde på, om jag kunde få
köpa de nedanför belägna skogarna. På tal om älfven och
rensningarna kom jag att erinra mig de rubbade stenarna
och de täljda stockarna vi sett, och så frågade jag Per,
om venjaniterna haft någon damm för denna sjö i gamla
tider.
»Nej,» sade Per. »Icke som jag har hört talas om,
icke heller har jag sett några huggna stockar eller rubbade
stenar här, fastän jag gått här i skogen sedan jag var liten
gosse. Ni ha nog sett miste. Det är väl någon gammal
fiskarflotte som drifvit hit med strömdraget. Här har aldrig
varit någon damm.»
Om den saken tviflade dock hvarken Bratt eller jag,
men då tröttheten efter dagens arbete tog ut sin rätt och
ögonlocken kändes tunga, motsade vi icke Per, utan läto
honom ha sin tro för sig. Snart därefter var det tyst i
vår aflägsna skog. Endast natteldens sprakande och den
gnistfyllda röken som steg högt i den lugna augustinatten
förrådde, att människor funnos i skogen.
Solen blänkte redan i den lilla sjöns vatten då jag
morgonen därpå vaknade och satte mig upp. Ännu sofvo
mina följeslagare. Som vanligt, hade de rullat sina tröjor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
