Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 FÄBODAR OCH FÄBODLIF.
vallkulla. Vi träffade kullorna då den äldre var sysselsatt
med att mjölka, och bredvid henne stod den lilla kullan
och grät öfverljudt. Anledningen till hennes tårar var, att
hon under dagens lopp tappat bort sina får. Detta med-
delades af den äldre. Sedan vår anhållan om husrum för
natten beviljats, slogo vi oss ned i stugan. Buddejan af-
lyfte, oss till ära, sin stora mesostkittel, mina karlar höggo
ved, och så fingo vi på en muntrande brasa, rustade om i
stugan, köpte mjölk och slogo upp våra matsäckar. Då vi
ätit kommo kullorna in. Samspråket vände sig då genast
om fåren, för hvilkas lif och säkerhet de mycket ängslades,
ty odjur af flera slag funnes i närheten af fäboden. Vi
deltogo i deras bekymmer, men kunde icke göra något
annat åt saken, än att Jon, min bärare, tog min bössa och
aflossade ett par skott. Smällarna skulle skrämma bort
odjuren, sade han för att lugna dem. Att de dock ej läto
trösta sig af Jons åtgörande, märkte vi snart, ty efter en
stund gingo båda ut. Då de dröjde länge, gick Jon för att
lyssna och se efter hvaråt de gått, ty nu hade det börjat
regna tämligen hårdt. ;
» Nå, fann du dem?» frågade jag.
»Nej, men jag hörde dem locka på fåren långt bort i
åsarna.»
Vi beklagade kullorna som voro så oroliga, men hjälpa
dem kunde vi icke. Fåren skulle ej lyda våra lock, om vi
ock vandrade hela natten.
Emellertid lade vi oss på bänken och sökte sofva. Det
gick bra, ty vi voro, som sagdt, uttröttade. Men efter en
stund vaknade jag vid det att den äldre kullan kom in,
friskade upp elden och satte på sin mesostkittel. Jag reste
mig då upp och frågade henne, om de funnit de bortkomna
fåren.
» Nej,» sade hon sorgset.
»Hvar har du lisskullan ?»
»Hon är kvar i skogen och letar.»
»Har du lämnat den lilla kullan kvar i skogen denna
mörka natt och i detta väder?»
»Ja, jag var tvungen; hon ville ej gå med hem. Hon
är alldeles förskrämd därför att fåren äro borta. Hon vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
