Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOD I BARMEN. 123
hennes tålamodsprof, ty snart sagdt både natt och dag får
hon underhålla elden under mestostkitteln och ofta omröra
den. Har hon en stund under dagens lopp ledig, stickar
hon strumpor, vantar eller armmuddar. De senare äro då
ett slags konststickning, ämnad någon kär vän som pre-
sent. Så förflyter hennes tid i nästan oafbruten enfor-
mighet.
Vallkullan, som följer kreaturen dagen lång, har det,
om möjligt, ännu enformigare och fullt ut lika arbetsamt.
Väl säges det, att hjorden följer henne troget, lyder hennes
rop och förstår vallhornets drillar, och odisputabelt är detta
fallet mot kvällarna, då boskapens hunger är tillfredsställd.
Men under dagens lopp inträffar flera gånger, att korna gå
för sig, fåren likaså och getterna åt ett tredje håll. Nu
får vallkullan eller pojken använda sina ben och löpa om-
kring som "en jakthund för att hålla hjorden tillsammans,
och det är många gånger förvånansvärdt att se, hvilket
mod, hvilken raskhet och hurtighet en sådan kulla utveck-
lar. Tjuren må vara aldrig så ilsken, böla och råma:
beväpnad med blott en riskvist angriper kullan honom
oförskräckt, och nästan alltid viker han för henne. På
trettio- och fyrtiotalet och ännu senare var icke så ovanligt
att höra talas om vallhjon som, endast beväpnade med en
stör, angripit själfva björnen. I Orsa socken hände i slutet
af 1850- eller början af 1860-talet, att en kulla, sysselsatt
med att skära råg i ett svedjefall, erhöll besök af en full-
vuxen björn, och denna angrep hon med handskäran. Vis-
serligen blef hon för denna sin obetänksamhet hårdt straffad
af björnen och fick med knapp nöd behålla lifvet, men man
måste icke dess mindre beundra ett sådant mod.
I medlet af 1860-talet var jag i tillfälle att bevittna
modet hos en liten utmagrad och illa klädd 13- å 14-årig
ficka från Sollerö socken, ehuru det visade sig på annat
sätt. Det var helt nära mörkningen en höstafton då jag
anlände till fäboden Gjörsjöberg, belägen ett par mil från
Sollerön, djupt inne i skogen. Fäboden var en långfäbod.
Så väl jag som mina medföljande karlar voro uttröttade och
bådo om husrum för natten. Kullorna voro två: en äldre
och den omnämnda flickan, hvilken ensam tjänstgjorde som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
