Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 LITET AF HVARJE.
trampande i hvarandras spår. Sist gingo vi. Anledningen
till att cheferna den tiden gingo sist vid sådana marscher
var, att de flesta karlarna voro oss obekanta, tagna på lands-
vägen och nu belastade med bördor af proviant, som lämnats
dem i förskott. Man var ej alldeles säker om att de skulle
följa med de sex mil vi hade att vandra utmed älfven.
Någon kunde taga af och gå upp till Norrland, där dags-
penningen den tiden var betydligt högre än i Dalarne.
Fanns någon sådan där gynnare som ville begagna sig af
tillfället, visste han mycket väl, att vi ej skulle gå ifrån
vår bestämda kosa för att uppjaga honom, då vår eller rät-
tare bolagens förlust icke belöpte sig till större summa än
tolf, femton kronor. Första rasten skulle bli om två timmar.
Att gå sist i en sådan kedja är icke så särdeles trefligt,
och trots den eljes behagliga och friska skogsluften, går
man icke allt för nära sista mannen. ÅA. och jag gingo små-
pratande ett godt stycke efter de andra då vi helt plötsligt
påträffade hela högen. En femtio å sextio alnar bred liten
älf afskar vår kosa. Den var visserligen strid nog, men
kunde ej kallas en ström. Att vattnet ej var djupt, det
visade de från bottnen glittrande små stenarna. Då läns-
mannen den gången gjorde sin första resa som timmer-
flottare och var alldeles ovan vid marscher genom vild-
marken, hade han baxnats för att genast vada öfver ström-
men och stannat.
Detta förstodo vi genast, och så ropade A. helt barskt:
»Hvarför stannar ni?»
»En ström stänger vägen, ser du ej det!» svarade läns-
mannen.
>» Nej, det inser jag ej, att den där bäcken stänger vägen
för oss. Bratt,» ropade han, »visa länsman, att vägen är
öppen!»
Ögonblicket därpå klef Bratt ut i vattnet, och så man
efter man tills endast länsmannen och hans båda dalkarlar
återstodo.
» Nå,» sade A., »tänker ni vända här?»
»Vi tänka se, hur ni gå,» sade han hånfullt till oss.
»Hur vi gå?» sade A. skrattande; »vi som de andra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
