Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 LITET AF HVARJE.
Nils på pricken liknade en romfull liten kvidd, med hvilket
namn eldritsan betecknas på dalspråket. Hans spinkiga
ben och smala axlar hade i förening med den stora magen
skaffat honom tillnamnet »Kvidden»>, hvilket, såsom Nils nu
presenterade sig, föreföll icke allenast mig, utan äfven de
på andra sidan stående männen så ytterst löjligt och träf-
fande, att de brusto ut i en skallande skrattsalfva.
»Kvidd-Nils! Kvidd-Nils!» ropades högljudt, och det
blef ändå lifligare då länsmannen tillropade honom att akta
sig för att väta ned hans i Nils’ säck nedpackade skinnfäll.
Skinnfäll på en fottning. det var mer än ovanligt, något
som ingen hade hört talas om! Det ansågs som höjden af
bekvämlighet. Också skrek A. med skallande röst:
»Åh hå, han har skinnfäll med sig! För all del, Nils,
rädda skinnfällen!»
Och så skrattades och väsnades ur väl femtio strupar.
Nils tog saken mer än lugnt och högg af en stör i all
säflighet. Först efter flera uppmaningar från andra sidan
älfven påtog han sin stora börda, nu tillökad med rocken,
och stödd på stören, begaf han sig ut på den farliga stigen.
»Är du rädd, Nils?» frågade jag då jag gick förbi
honom. Men Nils svarade mig icke ett ord, ehuru jag är
förvissad om, att han förstod hvad jag frågade. Han kom
lyckligt öfver, men det är ganska troligt, att, med undantag:
af länsmannen och Nils kamrat Anders, hela flottstyrkan,
ej minst A., önskat, att Nils fallit och blött både sig och
skinnfällen.
Att Nils blef rodockan under hela den färden och icke
heller på länge glömdes af deltagarna, det hörde jag många
gånger, ty hur det var kom Nils till slut ut för en annan
händelse, som i sin mån bidrog till att »Kvidden» icke
glömdes. Det var ett par veckor därefter. Nils, som aldrig
vågade sig ut på ett timmerfäste, stod nedanför ett sådant
och petade på några timmerstockar som till någon del lågo
på älfstranden. Bäst Nils gick där ensam och petade, loss-
nade fästet och kom rusande ut där han stod, medförande
en del uppdämdt vatten. Innan Nils hann upp på stranden
kommo stockarna och bortförde dem Nils arbetade på, och
drumlig och sentänkt som han var, fubblade han och föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
