Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 EN BIT SKOGSLIF.
på eftermiddagen skilts vid mina skogstämplare och, ömsom
roende, ömsom gående efter en föga upptrampad stig, en
stund efter mörkningen hunnit till det ungefär en mil från
Venjans kyrkoby belägna fäbodstället Norgårdsäl. Då det
var beckmörkt och nästan omöjligt att finna stigen ned till
kyrkobyn i detta mörker, beslöto vi oss för att stanna i
fäbodstället öfver natten.
En sådan händelse var förutsedd, hvarför vi redan långt
förut betingat oss en stuga och fått veta hvar vi skulle
finna nyckeln. Den tiden hade jag till bärare en stor och
stark Tunakarl vid namn Daniel, hvilken redan flera år
varit med i skogen och kände väl till trakten, liksom de
sysslor som tillhörde både en lastdragare och >»passopp>.
Genast karlarna afkastat sina bördor hade Daniel letat rätt
på nyckeln och öppnat dörren. Nu såg jag honom tända
den ena tändstickan efter den andra samt gå omkring i
stugan och lysa i alla vrår. »Icke en enda vedpinne finns,»
rapporterade han. »Skall jag taga stabben eller ’spita’
(spjäla) af väggarna?»
»Ingendera delen,» blef mitt svar, och så blef det mörkt
i stugan. Strax Daniel hade tillropat oss att ingen ved
funnes hade Jon, min andra karl, lossat sin yxa, och nu
begaf han sig ut i mörka skogen. Daniel gjorde på samma
sätt, snart voro de försvunna, och där satt jag på en sten
ensam i den mörka höstkvällen långt från bygd och vänner.
Det blåste en tung vind i skogen. De gamla knotiga
och kvistrika furorna suckade och gnedo sina grenar mot
hvarandra, en och annan mosstapp kom flygande förbi mig,
och så hven det och knakade i den gamla stugan.
Kände jag mig nedstämd och ensam i den mörka höst-
kvällen, långt skild från hemmet? Å nej! Hvarken det
ena eller det andra. Jag var glad att få sitta och hvila på
den mossbelupna stenen och slippa gå längre den dagen,
glad också öfver att nästa dag nå hemmet. Skogslifvet,
liksom allt annat arbete, har det med sig, att man gläder
sig åt hvilan, åt hvad som är, och är öfverlycklig då ens
arbete lyckats. Går det emot, blir man trotsig och arbetar
dubbelt, och då man så öfvervunnit motgången, blir man
glad igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
