Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FÄBODSTUGAN. 20
Jag blef glad då jag hörde mina karlars första yxhugg
blandas med skogens sus, glad att jag snart skulle ha värme
och ljus, och glad öfver att allt var som det var.
»Här skall ingen frossa bli i natt,» sade Jon då han
slängde en lång torrfura på marken, »sedan jag träffat
den här. Den är både torr och fet.» Och så började han
hugga så spånorna susade om öronen på oss. »Du kan
glädja dig åt att jag har maken,» sade Daniel, som nu
slängde en likadan fura på marken, och åt en sådan sak
kan man vid sådana tillfällen väl glädja sig. Torr och fet
ved, den gläder, då sur och sprakig däremot nedstämmer
äfven den lugnaste och tåligaste skogsvandrare.
»Det var just lagom att få kvälla nu,» sade Jon, då
han kom in med den sönderhuggna veden, fann brasan
tänd och den lilla stugan ljus.
»Jag håller med dig,» sade Daniel; »det suger å suger
då man skall gå och gå i dessa långa myrmarker och fäbod-
stigar, där det bär ned med foten och marken kännes mjuk
och ostadig. Tacka vill jag då det är frusen mark! Då
kan man gå hela dagen utan att det kryper i benen.»
»Ja, det är just sämsta tiden på året den här tiden,»
medgaf Jon; >men det går väl an ändå då det håller uppe
och icke regnar. Få se hur det går innan vi hinna öfver
Venjansjön! Det blir nog icke så lätt det, om denna vinden
står till i morgon.»
»Å ja, det få vi se det,» sade Daniel. »>»Jag tänker
vinden blåser ut innan dess,» tillade han förhoppningsfullt.
»Men du står bara och spår ondt, du. Det vore bättre du
skaffade oss vatten,» sade han.
Med detsamma sågo vi ett starkt eldsken upplysa det
fönster som vette åt motsatt sida mot vår eld, och hörde,
hur det brusade och smällde i vår mur. Ögonblicket därpå
voro vi alla tre ute på fäbodvallen och sågo en hög eldpelare
stiga upp från vår skorsten och kasta glödgade flingor högt
upp i luften. Lika ögonblickligt som ljuset tändes, lika
hastigt slocknade det.
»Soteld!» sade Daniel. >»Jag kunde just tro det skulle
bli något sattyg, då du stod och grufvade dig för morgon-
dagen; tvil» spottade han. »Jag blef halft rädd.> Därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
