Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNGERÅR. 5
följd, än att de fingo ostörda draga sig fram så godt de
kunde i de ensliga skogarna; att någon hjälp lämna-
des dem som voro bosatta i Värmland under de förödande
hungeråren 1696, 1698 och 1699 har jag icke kunnat finna.
Äfven år 1742 rasade en stor hungersnöd i Värmland, då
konung Fredrik tillskref vederbörande att draga försorg om
folkets bärgning, hvilket gjordes på så sätt, att några hun-
drade hushåll sändes till Österbotten, där somliga svulto
ihjäl, under det andre återkommo och sedan tjänade som
drängar på de gårdar de förut sålt. Sannolikt förekommo
bland dessa en del finska familjer.
Om konung Karl XI:s reduktion hade något inflytande
på de värmländska finnarnas ställning, så torde det hafva
varit till deras fördel, då deras torp därigenom åter kommo
på kronans mark och ej längre stannade i enskild ägo,
hvarigenom finnarna mera fingo lefva i ostördt lugn.
En rätt svår olycka drabbade dem utan deras förvål-
lande, då en stor skogsbrand år 1690 öfvergick nästan hela
Värmland och förstörde såväl åkrar och svedjefall som ängar.
Därtill kom, att skogsbranden förödde en mängd ville-
bråd, synnerligast fågel, något som särskildt för finnarna
var af stor betydelse. Flera år förgingo, innan fågeltill-
gången åter blef som förr, men lyckligtvis kan man antaga,
att villebrådet förökat sig något, innan de förskräckliga
hungeråren 1696—98 bortsopade hela hushåll, då sägnen för-
mäler, att föräldrarna åto barnens lik, liksom barnen för-
äldrarnas.
Man måste antaga, att dessa hungerår förminskade fin-
narnas antal ganska betydligt, desto hellre som man i all-
mänhet icke hör talas om dem i den tidens krönikor. Det
är först 1762 som landshöfdingen grefve Adolf Mörner i
sin beskrifning öfver Värmland omnämner dem, då han
säger, att »finnarna utmed norska gränsen merendels hafva
fyra, fem, sex, somliga sju mil till kyrkan och komma sällan
dit. Männen kunna merendels yttra sina tankar på svenska,
men bland kvinnfolken finnas många gamla, som hvarken
kunna tala eller förstå svenska språket».
Dock finnes en kungl. resolution af den 25 mars 1719
till konsistorium i Karlstad, där detta uppmanas att föranstalta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
