Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FINNSTUGA. 21
stor erfarenhet, att jag kunde bedöma, om frågan att få
något till lifs kunde framställas eller icke.
Hade man påträffat ett mer förmöget ställe, kunde man
bekomma smör, mjölk och små ostar, bland dem ett slags
»saltost>, som den kallades, och hvilken bereddes af finnarna
själfva, mera undantagsvis kunde man äfven få köpa en tor-
kad fårbog; härvid framsattes nästan alltid utan att man
begärde kokad potatis och väl krossadt salt. Vanligen an-
kommo jag och mina kamrater icke till finntorpen för att
söka nattlogis, förr än dagen led mot sitt slut, och vi gingo
åter bort vid solens uppgång. Det blef därför icke mycket
af att samspråka med värdfolket, men inträffade oväders-
dagar, så att man icke hade något nöje af jakten och lifvet i
skogen, blef underhållningen desto lifligare med den del
af familjen, som icke kunde arbeta ute i fria luften, näm-
ligen med kvinnorna, ty husfadern och de mera vuxna poj-
karna, om sådana funnos, läto aldrig hindra sig af väder-
leken i sin sysselsättning; kunde det ena arbetet icke verk-
ställas, kunde man utföra ett annat, och ett som aldrig tröt
var att bryta sten och hacka upp den grusblandade jord,
hvaraf finnens åker bestod. På vallpojkar eller vallflickor
tänkte ingen; de måste ut, hurudant vädret än var. Hjorden,
som skulle vaktas, var sammansatt af kor, får och getter,
och på det eljes tysta finntorpet var lifligt nog den stund,
då boskapen aftågade till betesmarkerna. Snart blef dock
där åter tyst, allt mera i styrka aftogo kreaturens råmande
och dess vaktares bockhornslåtar, hvilka dock allt emellanåt
under dagens lopp kunde höras bort till torpet. Hvad dessa
toner sade, förstods mycket väl af dess invånare; var allt
väl beaktade ingen lurens eller bockhornets ljud, men var
fara å färde, kunde vallhjonen vara säkra. på att få skynd-
sam hjälp. Endast vid torp, belägna i sådana trakter, där
rofdjuren hade sitt stadiga tillhåll, hade vallhjonet en så
kallad fähund till biträde. Eljes ansåg sig finnarna på den
tid, hvarom här är fråga, icke hafva råd att hålla sig hund,
med undantag af de få, som voro stordjursjägare.
Man hade under en ovädersdag god tid att se sig om-
kring vid ett finntorp. Stugan eller »pörtet» tedde sig
något olika alltefter ägarens förmögenhetsvillkor och allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
